Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Stadsteatern | Rut och Ragnar

Kristina Lugns pjäs om Rut och Ragnars skilsmässofirande är ännu inte den fest man kan vänta. För många missar störde premiären.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Stadsteatern

Rut och Ragnar

Av: Kristina Lugn

Regi: Carl Otto Evers

Scenografi: Clive Leaver

I rollerna: Gerd Hegnell och Sven Wollter

Spelas t o m 6/12

Där fanns en tid när teaterkritiker såg både genrep och premiär. På så sätt kunde föreställningen te sig som något i vardande, en process som var på rätt väg eller fel spår. Genrepet var ett förslag och ett löfte som premiären infriade eller inte förmådde uppfylla. Då kunde man bättre veta vad spelperiodens publik hade att vänta sig framöver och prognostisera med viss säkerhet.

Den tiden är numera förbi. Nu släpps kritikerna in först till premiären. Det är klara, färdiga, gå som gäller för både spelare, publik och kritik. Allt står på spel under premiärkvällen.

Den här gången såg jag en föreställning som inte uppfyllde vad pjäs och skådespelare lovar.

Kristina Lugns Rut och Ragnar är en pärla till pjäs som turnerar grym klarsyn med hjärtskärande längtan och rostig kärlek. Dess humor kan man lugnt säga att namnet Lugn garanterar. Numera är hon lika mycket dramatiker som lyriker.

Rut och Ragnar skall fira skilsmässa och hela ritualen är där. Det är en stor dag i våra liv, säger de. Det har tagit dem decennier för att komma fram till beslutet. Nu är högtidsdagen där. Ceremonins former omger de två: De lovar att avstå från varandra och lämna varandra i fred i alla dagar tills döden skiljer dem åt. Nja, inte riktigt. Det vore för enkelt. I stället lyder ritualrepliken: till den stund då döden ”kommer och skiljer mig ifrån mig själv”. Så säger Rut och så säger Ragnar. Och det skall de fixa med annons, skilsmässofotografi, ringavdragning och fest.

Ragnar säger sig längta efter den stund då han får lämna tillbaka Rut till hennes pappa som en gång gav henne till honom. Nu står de och drar i byrålådorna och monumenten över äktenskapet där gammal skit som karottunderlägg och duschdraperier blir värdefulla i uppdelningsförhandlingarna. Stolar och bord fördelas med en handsågs hjälp i Carl Otto Evers för övrigt återhållsamma regi av stycket, där Rut heter Gerd Hegnell och Ragnar Sven Wollter.

Det är Lugns genialitet att hon vågar driva svartsynen så förlåtande långt att den låter sig turneras i komik. Det händer ingenting i detta limbo men det gör det å andra sidan hela tiden. Det som sker, sker i replikerna och man läser av det i hur de laddar sina ord. Eftertänksamt, nästan kärleksfullt djävligt ena stunden, barnsligt retsamt andra gånger. Två ”vanliga människor”, som de säger, ”en studierektor och en syslöjdslärarinna”. De säger det alla säger men få förmår uttrycka – så att säga. De spelar vidden av vad de tänker. Kriminellt ensamma tror de sig gå mot sina drömmars uppfyllelse.

Det är klart att de sitter kvar i det oavgjorda i styckets slut. Med kalsongerna och undertröjorna ännu inte bodelade. Och någon ”svekmånad” lär de inte heller få till.

Jag hinner tänka mycket gott om detta stycke. Bland annat att det är en stilig dementi av det tal som av och till hörs om att textens tid är förbi på teatern. Det sägs generande ofta och det miljöombyte som en pjäs som denna innebär är därför befriande.

Det fatala är bara att texten inte kommer till sin rätt denna premiärkväll. En föreställning är ett närvarande nu som aldrig kommer tillbaka. Därför så ömtålig.

Premiären på Rut och Ragnar blev olycklig och gjorde varken pjäs eller skådespelare rättvisa. Styckets raffinerade ordlekar och existentiellt täta dialogkonst tål mycket få missar men denna kväll innehöll alltför många. Redan från början tappade Gerd Hegnell text och hon fortsatte göra det ända fram till den sista halvtimmen då föreställningen började lysa som om den nu plötsligt var i tryggt förvar hos spelarna. Dessa alltför många missar innebar naturligtvis en rytmisk störning av helheten och det gick också ut över medspelaren Sven Wollter som av och till fick parera och ändra tempo.

Den som såg vad som skedde kan också säga att det var en vacker arbetsprestation under svåra omständigheter som de två till sist åstadkom. Publikens värme gick inte att ta fel på. Man lider när virtuoser går på kryckor.

Jag har svårt att föreställa mig ett skådespelarpar bättre lämpade för denna pjäs än Hegnell och Wollter. De har båda firat triumfer under spelåret i Sista dansen och i Påklädaren.

Då och då glimtade det till när Ruts sköra elakheter drabbade Ragnars oceaniska självkänsla med ett slags alldeles naturlig infamitet. Jag hoppas och tror att de strax kommer att kunna stämma sina instrument och fira triumfer med detta bodelningens kammarspel, där tillkortakommandena, tarvligheterna och gentagelserna är av ja, rent befriande slag. Som en tvagning inför sista resan.