Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Stadsteatern, Nya Studion | Pussy

Gisela Manning, född Henriksson, kliché typ. Tomas Forser ser en hårt lanserad monolog som underskattar sin publik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Stadsteatern, Nya Studion

Pussy

Regi: Carina M Johansson

Av: Åsa Lantz

Skådespelare: Marie Delleskog

Scenografi och kostym: Henrik Ekberg

Spelas t o m 15/5

Det var länge sedan en teaterpremiär backades upp så generöst som Åsa Lantz Pussy . Fyra sidor intervjuer och reportage fick den i GP och GT under veckan som gick. Och då talar vi om en monolog med en speltid på en knapp timme. Reportage och lansering slår numera recension, analys och värdering.

Pussy är en pjäs och en föreställning som nog kan klara sig i det klimatet. Men med dess kvalitet är det sämre ställt.

Det handlar om en överklassfälla i Göteborg, Vasastan. Den som gått i den är Gisela Henriksson med ursprung i Mölndal, nu gift Manning. Hon är runt de 50 och väger 45 kg. Joggad och trimmad med kropp och utseende för en hemmafrukarriär med sommarhus på Marstrand. Men med makens blytunga äktenskapsförord. Alltså blir sortin grym när hon spelat över och köpt upp sig på en ung älskare från Irak. När vi nu möter Gisela är hon övergiven av maken, har orimliga förhoppningar på sonen och står utan pengar till den hon kallar ”arabpojken”.

Åsa Lantz monolog går tyvärr i den övertydliga genren. Den underskattar sin publik och riskerar att få oss att känna oss alltför bekväma inför fallet Gisela. Det mesta är uppenbart och förutsägbart. Det har gått åt helvete och det fortsätter att göra det. Vi förstår och det korta stycket saknar undertext och rum för skådespelaren. Marie Delleskog kämpar med uttryck som inte lägger något till det texten säger. Hon befinner sig i situationslöst spel och när hon med sina armar och händer understryker styckets klichéer och relativa tomhet är kursiven överflödig. Det nerviga och snabba utspel som är hennes styrka får inte det motstånd i vare sig text eller Carina M Johanssons regi som det skulle behöva.

Monologens dramaturgi är en transportsträcka fram till slutbilden, där skådespelaren står skräckslagen och övergiven i en scenbild med bara alltför tydlig association till fågel i bur, en Noragestalt utan någonstans att gå.

Där ligger en del förakt i denna kliché av en kvinna som förlorar men gör det för att hon inte tänkt efter både en och två gånger före. Egen dumhet och gängse könsmaktsordning gör henne till en loser. Men mer en att skratta åt än gråta med.

Nej, Pussy motsvarar inte de krav på en klassrelaterad kvinnodramatik som Anneli Jordahl hoppas på i programbladet där hon efterlyser ”dramatiska liv bortom schablonerna”.