Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Stadsteatern, Nya Studion | I väntan på Godot

Stadsteatern, Nya Studion | I väntan på Godot

Kanske offrade föreställningen väl mycket av de ofrånkomliga och grymma grundvillkoren, skriver Tomas Forser om Pontus Stenshälls version av I väntan på Godot på Stadsteatern. Men konstaterar att föreställningen bådar gott.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Stadsteatern, Nya Studion

I väntan på Godot

av Samuel Beckett

Regi: Pontus Stenshäll

Översättning: Magnus Hedlund

Medverkande: Mathias Olsson, Pontus Stenshäll, Peter Järn, Ali-Reza Modjallal, Hannes Stenshäll

Scenografi: Anna Stigert

Kostym: Tove Berglund

Spelades 22 och 23 augusti

Det var övertydlig skrattfest på sista raden på Studion när moment: teater gästade med I väntan på Godot, en i Stockholmspressen reservationslöst bejublad föreställning. Några problem med det?

Ja, litet. Det handlar om att balansen i Becketts pjäs mellan svärtan, övergivenheten, villkoren och tillvaron som meningslöst tidsfördriv och gravplats lätt rubbas och föreställningen då blir alltför utåtvänd. Kanske offrade föreställningen väl mycket av de ofrånkomliga och grymma grundvillkoren. De som slapsticknumren, clowneriet och nonsensdialogen gör så konturskarpa och hjärtskärande. Livet som leda och skriket av smärta. Kalibreringen kunde ha varit exaktare och konversationen mellan Didi och Gogo ödsligare.

Läs också: Teaterman byter kostym – och inleder på scenen

Men sådana reservationer och krav kan bara framföras när man väl har konstaterat att detta är en föreställning som valt sin Beckettväg och går den konsekvent. Den är genomgående läcker i sin gestaltning av relationen mellan de två till varandra livstidsdömda luffarna – gnatiga, lättsårade och ömsinta i sina ännu inte uppgivna försök att finnas till. Mathias Olsson och Pontus Stenshäll har tvåtimmarsfest på scenen när de gör sitt bedagade kärlekspar med rött på läpparna och smink över skräcken. Ett bögpar som ännu har några bleknande minnen kvar av tider när det begav sig och prostatan inte plågade. Den ene ängslig och snabb i sin nervositet, den andre med gänglig släpighet i kropp och småländska. De tävlar med klassiska par i den långa inhemska och göteborgska traditionen av uppsättningar av mästerverket, den som inleddes 1953.

De har god hjälp av Magnus Hedlunds översättning. Men också av den hisnande och smattrande monolog på persiska som Ali-Reza Modjallal spelar ut som en explosion av raseri över sin slavroll under Peter Järns herre.

Jag vill gärna se det här gästspelet som en vink om ett samtida sätt att tackla klassikerna; ett med respektlöst tilltal. Stenshäll regisserade och misslyckades med Spår av Antigone på Stadsteatern i våras. Men i den här rollen är han suverän och det bådar gott för den nye teaterchefen och för publiken.