Inte nog med att den heter After Work. Företeelsen förkortas också i spelrepliker till A W. Det signalerar förutsägbar fredagstristess med öl, vin och skvaller. Jobba, jobba, jobba, dö. Det är både ledmotiv och refräng. (Låter bäst på göteborgska.)
Sofia Fredén gör det inte lätt för sig i sin nya pjäs. Och det är förstås bra. Och hon gör det också svårt för regissören Nora Nilsson. Tillsammans ställer de till problem för både skådespelare och publik med denna korta pjäs – och det är inget fel med det. Tvärtom. After Work är en handfast konstruktion med ett slags typsituation i ett slutet rum där det igenkännbara gradvis luckras upp i ett drömspel om existentiell vilsenhet i samtida Sverige där organisationer slimmas och arbete friställs.
Utgångsläget är en rätt bekväm schablonsituation med fyra kvinnor som vaksamt håller om sig själva, kommenterar chefen, snackar mannen, barnet och fisk i folie, blir giftigt förtroliga och klär sin rädsla för jobben i ett tugg som oavbrutet och outtalat ropar på hjälp. Allt detta laddar upp för ett teaterspel som långt in i föreställningen blir ganska prövande med sina förutsägbara skämt och sitt av och till påfrestande överspel. Att spela schablon brukar enligt teaterspråkets lagar bli just schablonartat.
Men föreställningen förändrar sina villkor och river sina byggnadsställningar. Gemenskapen i kollektivet är villkorad av chefens chef på sätt som får vulgorealismen att krackelera. Ett öppet fönster står för utvägen och suger med sin fallhöjd mot gården utanför och damen chefen får drag av obönhörlig terminator, klädd i svart. Naturalismen går över i surrealism, det stängda rummets scenografi öppnar sig mot det oförutsägbara i ett slags lek med gängse krimunderhållning och den mest utsatta i kollektivet antar gestalt av de övrigas projektion, ett dåligt samvete som spökar. Enda utvägen från Work blir ett rop på hjälp och en bön om riktning och hemväg.
Långt blir det men gradvis fångas jag likväl av en föreställning som länge saknar djup och dimension men förlitar sig på replikspel rakt ut i salongen. Sådant som Mia Höglund–Melin behärskar med osviklig precision i pausering och interpunktion. Jag ser också Josefin Neldén arbeta finstilt och sordinerat. Det är sådant som behövs i denna sondering av flykt och friställning.
Jag erinrar mig Nora Nilssons regitriumf för några år sedan med feelbadföreställningen Vintertid på Stadsteatern. Kanske har de något på gång, hon och Sofia Fredén. Ingen av dem väljer enkla vägar och de går inte i foträta skor när de nu med litet blandat resultat stänger in sitt vinnokollektiv i Alex Tarragüel Rubios klaustrofobiska rum på Nya Studion. Jag tror att de har mer att ge.
