I Fritz Leibers roman Du är ensam från 1950 upptäcker kontorsarbetaren Carr att världen fungerar som en uppdragen klocka. Av en händelse frigörs han ur maskineriet, men människorna fortsätter ändå att tala till hans tomma skrivbordsstol, som om ingenting hade hänt. Fri vilja existerar inte, menar berättelsen. Allt är underkastelse, och ditt livspussel, det är redan lagt av någon annan.
Tankarna går till Leibers roman, inspirationskälla för syskonen Wachowskis film The Matrix, under Göteborgs stadsteaters premiärvisning av Machinal. Redan i titeln (franska för mekanisk eller automatisk) antyds ett tematiskt syskonskap.
När den unga kvinnan som är historiens nav står inför rätta för mordet på sin man, syns kugghjul snurra i bakgrunden. Tid passerar på scenen genom att golvet och kulisserna roterar, medan rollfigurerna vandrar genom livets olika skeden, från bröllop och smekmånad till barnbördshus, i en dundrande rytm som utgår från hur kvinnan ser på sin lott i det kapitalistiska, patriarkala samhällsbygget.
Det låter dystert, men sin nattsvarta berättelse till trots är Machinal ett rasande lustfyllt spektakel, som är absurt ena stunden, realistiskt i nästa, och – frånsett den onödigt sökande och tjattriga expositionen på kontoret – magnetiskt engagerande i nära två och en halv timme.
I samma stund som Victoria Olmarker i andra scenen gör entré som den unga kvinnans mamma, i skådespelarens tappning en kombination mellan Papphammar och Disneys Snövit, blir pjäsen elektrisk och behåller efter det sin spänning.
Modern uppmanar dottern, porträtterad av Caroline Söderström, att bortse från drömmen om kärlek och gifta sig med sin chef. Resonemangsäktenskapet blir av, och huvudpersonens historia fortsätter därefter att berättas på klassiskt expressionistiskt manér med korta scener, platta rollfigurer, upprepade repliker och en ständig osäkerhet kring vad som är verkligt och vad som är en del av kvinnans själsliv.
Om Olmarker i sitt inhopp är gnistan som får Machinal att spraka, är Söderström den som håller strömmen igång. Det är ett riktigt eldprov för skådespelaren som är med i nästan varje ögonblick på scenen, ett eldprov hon genomför med övertygande lyskraft. Söderströms monologer, ibland hetsiga och repetitiva som neurotiska rapplåtar, känns i magen. Det gör också ansiktsuttrycken och de ryckiga rörelserna som alla signalerar en och samma sak: ”Ta mig bort från den här fångenskapen, jag kvävs, låt min kropp vara.”
När kvinnan påbörjar en relation utanför äktenskapet med en äventyrare som talar om frihet undan tvång, och som uppfriskande nog inte ser på relationer som affärsuppgörelser med kroppar som insats, är befrielsen i anletsdrag och åtbörder så tydliga att trycket på scenen och i rummet blir ett helt annat. En kort stund är huvudpersonen inte fast i urverket längre, och det syns i Caroline Söderströms gestaltning att den unga kvinnan därmed kan andas för första gången.
Det är visserligen två särdeles imponerande prestationer av skådespelarna som jag hittills nämnt, men att påstå att Machinal lever enkom på grund av dem vore att ljuga. Regissör Sisela Lindblom har med bland andra koreografen Dag Andersson och scenografen Kajsa Hilton-Brown fått 30-talets New York att komma till liv, i allt från de sepiabetonade färgerna till det ständiga rökandet.
Handlingen utspelar sig ofta i flera skikt på scenen, vilket lätt kunde ha blivit förvirrande. Men metod finns i den expressionistiska galenskapen och utgörs av elegant koreografi, samt ett snillrikt bruk av scenens mekaniska möjligheter.
Till skillnad från i Hedda Gabler, tragedin med liknande intrig som spelas på Stadsteatern just nu, får Machinal publiken att skratta föreställningen igenom och inte bara i luckor mellan de allvarliga scenerna. Det är förstås det absurdas förtjänst. På Stadsteatern har de hisnande dragen hos Treadwells Broadway-original från 1928 skruvats upp ytterligare några snäpp, med oerhört god utdelning.
Exempel på det är hur reportrarna under rättegången är beväpnade med revolvrar som de avlossar mot varandra. Skjutjärnsjournalistik! Så barnsligt roligt, i en uppsättning som är ett måste i höst.
Stadsteatern är först ut i Sverige med att sätta upp Machinal som gjort succé världen över, senast på Broadway 2014, och blivit något av en modern klassiker i USA. Regi: Sisela Lindblom.
Tobias Holmgren är journalist och kritiker och medarbetare på GP:s kultur- och nöjesredaktion. Recenserade senast Masthuggsteaterns musikpjäs Hem.
