Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Stadsteatern | Fröken Julie

Strindbergs klassiker Fröken Julie har blivit en stark föreställning med lysande spel på Nya Studion skriver Tomas Forser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Stadsteatern

Fröken Julie

Av: August Strindberg

Regi: Emil Graffman

Scenografi: Julia Przedmojska och Emil Graffman

I rollerna: Fredrik Evers, Åsa-Lena Hjelm, Emilie Strandberg, Nina Zanjani

Spelas t o m 5/11

Jag har väntat länge på att Göteborgs Stadsteater skulle göra en Strindbergföreställning.

På Nya Studion har nu Emil Graffman regisserat Fröken Julie och det har blivit en härlig spelfest. Fröken, Jean och Kristin gestaltas av Nina Zanjani, Fredrik Evers och Emilie Strandberg med en befriande tillit både till pjäs och publik. Uppsättningen söker inte något ängsligt samförstånd över rampen. Den litar på att vi på mer än 100 års avstånd kan känna igen och förhålla oss till styckets över- och underordningar; dess maktspel i kön och klass, dramats hjärtslag och underton av existentiell utsatthet. Med varsamma ingrepp i texten åstadkommer Graffman tillsammans med dramaturgen Lucas Svensson ett rent djävulskt slutspel mellan tre personer som drömmer på tvärs mot de järnhårda villkoren. Grevedottern Julie fjättrad i sin adelstillvaro, betjänten Jean fylld av revanschism och Kristin som håller sig till sitt saktmod och sina bibelord.

Det kan inte gå annat än åt helvete. Men det gör det i ett underhållande raseri och ett spel som river sönder det fastlagda sociala mönstret. Jean överrumplas av de erotiska möjligheter som öppnar sig för honom. Konsekvenserna blir ohanterbara. Men hans fall bär också bud om möjliga förändringar och ett annat samhälle.

Julies förföriska lek med slaven leder henne mot en katastrof som hon endast kan hantera genom att byta skepnad. Efter förförelsen och med den klarsyn som följer klär fröken Julie om till svart kostym och med Jeans slips om halsen. Bara iklädd en man med rester av krigaradel i sig kan hon acceptera ödet. Föreställningen ropar ett utdraget nej när hon till slut griper kniven och gör sin midsommarkrans till en törnekrona.

Det är ett fullödigt spel från början till slut på Studion. Nina Zanjanis teknik hör till det briljanta slaget. Hon förmår vara distinkt också i maximalt expressiva uttryck. När hon skriker gör hon det med full kontroll i röst och kropp och när hon gråter är det med precision. Jag ser henne ansluta till en vacker klassisk skådespelartradition. Som Jean övertygar Fredrik Evers starkt. Han är arrivisten, klättraren, som vet att kamouflera sin vulgaritet när så krävs men också att ge sin ångest och sina tillkortakommanden ett ansikte: den trolöses, den nya underklassens på rörelse uppåt och framåt. De två begär och förnekar varandra i turer där styrka och svaghet växlar roll och får sin kontrapunkt i Emilie Strandbergs spel som Kristin. Hon ser klart och hon tvingas finna sig i villkoren. Tolkningen är mycket effektiv.

Scenografen Julia Przedmojska har gjort scenrummet till en långsmal spelkorridor med en svängdörr på ena kortsidan och på den andra en toalett, där fyllan och sperman spolas ner. Dörren släpper in än ett hotfullt ljus från yttervärlden, än en mild glimt av något annat och högre. Bakom spelplatsen som sluter sig om Julie och Jean ser vi genom serveringsluckorna delar av köksregionen, där Åsa-Lena Hjelm regerar som Clara i en tillfogad biroll. När Julie och Jean förför varandra kastar de sig in i köket, glas och porslin krossas och berättar om samlaget som en våldsam eruption. Skeendet får ett okontrollerat djup.

Fröken Julie är en beundransvärd uppsättning med perfekt val av skådespelare som vågar lita på sin text.