Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Stadsteatern | Faust och Faustin and out

Tomas Forser ser ett spännande möte mellan medeltid och samtid.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Stadsteatern

Faust och Faustin and out

Stadsteatern, Nya Studion

Av Johann Wolfgang von Goethe och Elfriede Jelinek

Regi: Hilda Hellwig

I rollerna: Åsa-Lena Hjelm, Mia Höglund-Melin, Kim Theodoridou Bergquist, Caroline Söderström, Iwar Wiklander, Adam Lundgren, Caroline Söderström, Simon Norrthon, Johan Gry och Johan Karlberg

Spelas t o m 22/3

När Ingmar Bergman 1958 gjorde Ur-Faust i Malmö svarade Lundakarnevalen samma år med ett spex som man kallade ”Doktor Knaustus eller D:r Ur-Knaust”. En av författarna var Hans Alfredson.

Detta hände för länge sedan. Man vinner inte längre några poäng med att vinka med Goethe och blinka till de införstådda.

Men så kommer nu Hilda Hellwig till Göteborgs stadsteater och smäller obekymrad upp ett bygge med lika delar Goethes Faust och Elfriede Jelineks Faust – in and out, skapad efter mardrömmen Fritzl i dennes österrikiska källare.

Goethes man är den omåttligt kunskapstörstande entrepenören och kolonisatören av äventyr, kvinnor och kunskapsfält. Jelinek kommenterar i ett stycke där hon renodlar och deformerar en ockupativ mansbild i sin pjäs. Hon gör det uttalat som en en feministisk replik till Goethes Faust. Det är långsökt på ett spännande vis.

På Stadsteatern har hennes pjäs, bearbetad av Hilda Hellwig och dramaturgen Lucas Svensson, sprängts in i Goethes versdrama i stället för att följa på det. Det greppet har utan tvivel sin poäng. Till stora delar är det valda scener ur Goethes drama vi ser och hör, i Aimée Delblancs vitala bearbetning av Britt G. Hallqvists vid det här laget litet ålderstigna och softade Faustöversättning från sent 60-tal.

Det är detta antikmagasin som nu inventerats och röjts i och fått en radikal makeover i postmodernt stuk. Hellwig arbetar utifrån och in; lägger bilder rakt i ansiktet på oss och låter inte skådespelarna värka fram dem. Pang på. Versdramat dekonstrueras mer än kommenteras. Hanteringen är modig och anslående men i denna estetik där ytan dominerar över djupet tar civilisationskritiken ibland litet för snabba genvägar genom den sceniska lekstugan med effekter som slocknar snabbt.

Den sceniska grundlösningen är likväl effektiv och försätter oss i ett helvete av nutid. Scenografen Jan Lundberg har gjort en källare i betongblått, hermetiskt sluten kring dottern och dotterdöttrarna till Josef Fritzl, fadern som knullade liv och sans ur dem i en terror som övergår allt vad underhållningsvåld har förmått skapa. I denna familjebunker konfronteras vi med de yttersta konsekvenserna i en samtid där frälsaren kastas i den brinnande ugnen och Gud blir den omfamnande kåte fadern, här gjord till en väldig tygdocka med sagornas spretande penetrerande fingrar.

Detta är helvetet på jorden. Döden kommer inte som en förlösare och den övergivna Gretchen får inte sin Faust på andra sidan som i Goethes vision. Han ligger lik på en fläckad schäslong och blir inte befriad utan utsläckt.

Uppsättningen har ställt ensemblen på hårda prov. Den klarar dem och där sker flera storartade saker i denna överdådiga iscensättning.

Iwar Wiklander gör Faust med en tyngd och smärta som om han bar både sig själv och vår tid på sina axlar. Jag har gång efter annan njutit av hans mästerskap. Det har bara blivit större med åren. I Simon Norrthons återhållsamt demoniske Mefisto har han sin kontrast. En frestare mot sin vilja men trogen sin bestämmelse. Han rör sig kattlikt smidigt som Fausts andra jag på vägen mot Fausts undergång. Det är ett raffinerat spel han bedriver både i det yttre och det inre.

Tre kvinnor är de som slavar sex i pappas källare. Åsa-Lena Hjelm har numera en scenisk auktoritet som befriat henne. Nu är det distinkt och gripande scenkonst över hennes spel. Och så då Mia Höglund-Melin! Hon hör till de tekniskt virtuosa. Det som skulle kunna bli uppvisning balanserar hon med grov komik och hennes eruptioner av smärta och aggression skapar rum och rymd i spelet.

På scenen är också Kim Theodoridou Bergquist, Caroline Söderström, Adam Lundgren, Johan Gry och Johan Karlberg. Det syns att de vet vad de gör i det utmanande mötet mellan ett vandringsdrama i en medeltida värld som ömsar skinn och denna samtid utan frälsning som Jelinek ger form och ord. Antipatriarkala och avkristnade.

Nu är det upp till publiken. Vill den tillbringa tre timmar med en klassiker omilt behandlad av Jelinek och Hellwig? Jag hoppas och tror det.