Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Richard Turpin och Kjell Wilhelmsen i Affären Danton.

Stadsteatern | Affären Danton

Affären Danton är en föreställning där problemen och ambitionerna är lika stora, skriver Tomas Forser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Stadsteatern, stora scenen

Affären Danton av Stanislawa Przybyszewska

Översättning: Martin von Zweigbergk

Regi: Andrés Lima

Scenografi: Alex Tarragüel Rubio

I rollerna: Anna Bjelkerud, Carina Boberg, Marie Delleskog, Johan Gry, Henric Holmberg, Johan Karlberg, Victoria Olmarker, Richard Turpin, Kjell Wilhelmsen med flera

Spelas t o m 13/3

Affären Danton har gått till försenad premiär på Göteborgs stadsteater. Uppsättningen som är regisserad av Andrés Lima från Madrid är säsongens största satsning på Götaplatsscenen.

Lima gjorde för ett par år sedan Blackbird på Nya Studion; en ömtålig pjäs i en tonsäker uppsättning. Nu är formatet ett annat. Nu handlar det om det borgerliga samhällets dramatiska urscen, den franska revolutionen med dess ideal om frihet, jämlikhet och broderskap och de idealens urartning i terror, där Robespierre försöker rädda revolutionen med giljotinens hjälp.

Uppsättningen aktualiserar inte bara politikens medel och verkningar utan också den politiska teaterns förutsättningar, möjligheter och svårigheter.

Affären Danton skrevs 1929 av den polska dramatikern Stanislawa Przybyszewska. Det var den pjäsen som Andrzej Wajda utgick från i sin film Danton. Det har skrivits en rad pjäser om franska revolutionen. Georg Büchner författade sin Dantons död redan 1835. I Göteborg satte Mats Johansson upp det stycket på Stadsteatern 1966. 1986 gjorde Suzanne Osten en lång, mycket lång Dantonföreställning men då utifrån Przybyszewskas pjäs.

De grundläggande problemen i projektet gäller tilltal, plats och aktualitet. Affären Danton är ett stycke adresserat till 1920-talets klasskonvulsioner och inbördeskrig med relevans för 30-talets klasskrig och rent synska förutsägelser om till exempel Moskvarättegångarna. Men också med öppet tilltal till 70-talets utopier. Och när man läser om ”medborgarnas” starka motstånd i dagens Madrid, där sjukvården säljs ut och dyra lägenheter står tomma medan bostadsbristen ökar, kan man tänka att här har vi det ”brinnande skepp” som det talas om i Affären Danton.

Men i Sverige där höger och vänster trängs i mitten och det råder ett historielöst och postpolitiskt tillstånd är det överhängande risk att vreden och allvaret saknar fäste. Det räcker inte med att programbladet är försett med ordlista och genomgång av de tio revolutionsåren mellan 1789 och 1799. Eller att Mäster själv, Jan Myrdal, skriver om den ofullbordade revolutionen. Det speglar bara en berättigad oro över kommunikation och kontakt.

Är det därför som den första långa akten i denna uppsättning tar i mer än tygen håller? Tal drunknar i dussineffekter på högsta volym och skådespelarna hamnar i ett permanent skrikande för att överrösta det övriga maskineriet. Det befrämjar inga eftertankar och skapar inte dramatiska spänningar.

Men inte heller duger det längre att skriva publiken på näsan att det är samma våldsapparat där som här. Revolutionens årtal projiceras på våder men dess hantlangare på scenen är utklädda i nationella insatsstyrkans 2000-talsmundering. Och varför talar plötsligt en röst ur folket om stöd till motståndsrörelsen i Syrien och varför slängs det på litet engelska här och där i replikerna? Det scenspråket är förbrukat all over the place.

Efter paus ändrar föreställningen radikalt karaktär, lugnar ner sig i väntan på Dantons död, Robespierres ideologiska nederlag och början på slutet där segrar övergår i nederlag och revolutionen äter sina barn. Först där får uppsättningen ett allvar som Kjell Wilhelmsen som Danton kan hantera gripande och där uppstår den nödvändiga kontrastverkan mellan honom och Richard Turpins Robespierre. Det blir en ödesdiger sorti för revolutionärerna och en gyllene gryning för reaktionens diktatorer. Men föreställningen som helhet förmår inte motivera sina tre timmar utan förlitar sig alltför mycket på utvändiga effekter och skådespelarna får svårt att lämna avtryck.

Affären Danton är titeln. Men det är Richard Turpins Robespierre som gör upp räkningarna och driver affären och han gör det med slutet, plågat ansikte och markerade käklinjer. Ännu ung är han redan böjd. Revolutionsbördan tynger och tolkningen är rakt igenom intresseväckande.

Likväl blir man inte riktigt klok på varför dessa två revolutionärer inte förmår överbrygga sina motsättningar och enas. De har förvisso olika temperament och kroppsspråk. Men de är ju båda makthungriga. De föraktar det enfaldiga folket och bär båda på emotionella hämningar som ropar på samtalsterapi.

Det har tyvärr blivit en föreställning där problemen och ambitionerna är lika stora.

Bild: Bild: Ola Kjelbye