Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kungliga baletten har flera lag, den tredubblarollen som ung dansös, Odette och Odile dansas på lördagen av Desislava Stoeva (bilden) medan Nadja Sellrup gjorde rollerna på Göteborgspremiären i fredags, hon dansar även på söndag.

Sprittande uppvisning av klassiskt snitt

I Drömmen om Svansjön bjuder koreografen Pär Isberg och Kungliga baletten på en stor påse dansgodis. Ett lyckat gästspel, men Lis Hellström Sveningson saknar den klassiska sagans bärande känslor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Dans

Drömmen om Svansjön
Kungliga baletten på Göteborgsoperan
Koreografi: Pär Isberg
Musik: Pjotr Tjajkovskij
Scenografi: Lars-Åke Thessman
Kostym: Jérôme Kaplan
Ljusdesign: Ellen Ruge
Dansare: Nadja Sellrup, Calum Lowden, Arsen Mehrabyan, Jenny Nilson m fl
Dirigent: Wolfgang Wengenroth
Göteborgsoperans orkester
Spelas även lördag och söndag
 

Säg Svansjön och många tänker genast dans. Somliga sätter nästan likhetstecken. Baletternas balett har i långt mer än ett sekel haft en enorm dragningskraft på publiken. Ändå var urpremiären på Bolsjojteatern i Moskva i mars 1877 faktiskt ett misslyckande. Det var 1895, när Marius Petipa och Lev Ivanov presenterade sin koreografi till Pjotr Tjajkovskijs musik, på Marinskijteatern i St Petersburg, som Svansjön inledde sin succé.

Lystern har bestått, genom den klassiska balettens upp- och nergångar, genom nya tolkningar i olika tider. Svansjön är ett av de klassiska verk som utmanar många koreografer. Vad de än gör brukar de behålla Tjajkovskijs musik. Efter Mats Ek, Matthew Bourne, Peter Schaufuss, Jorma Uotinen, Fredrik "Benke" Rydman, Kajsa Giertz och Alexander Ekman kan vi nu lägga Pär Isberg till listan av nytolkare.

För Kungliga baletten i Stockholm har han skapat Drömmen om Svansjön. En sprillans ny helafton, som hade urpremiär i april. Nu gästspelar den på Göteborgsoperan, där tre utsålda föreställningar på stora scenen avslutar vårens danssäsong.

Det är ett tydligt tecken på att det finns danspublik i staden. Och att många vill se klassisk balett. Regelmässigt utbyte med Kungliga baletten, den enda ensemblen i landet som förvaltar en klassisk balettrepertoar, borde vara självklart.

Och nu är den alltså här, med en stor påse riktigt dansgodis.

Pär Isberg är en av de få svenska koreografer som ger sig i kast med helaftonsverk. Nötknäpparen eller Petter och Lottas jul, blev en enorm framgång, både på Kungliga operan och på Göteborgsoperan, medan Anima, som han skapade på beställning här, var för trevande.

I Drömmen om Svansjön bäddar han in delar av Petipas och Ivanovs koreografi i en ramhistoria där en koreograf ska iscensätta baletten med ett kompani och hamnar i ett triangeldrama. De olika akterna glider mellan metanivån och den drömda föreställningen, vilket Lars-Åke Thessmans snillrika scenografi och Ellen Ruges känsliga ljusdesign ger fantasieggande möjligheter till. Pelare med förgyllda kapitäl knyter historien till både Svansjöns ursprungsstory och Kungliga balettens hemvist.

I öppningsscenen befinner sig koreografen (Calum Lowden) i dansstudion där han prövar sin scenmodell – ett miniformat av ridån med vackert vattenmotiv som just gick upp. En dansös övar en pose framför spegeln, där en svan träder fram. Så läckert spelar Isberg med bilder när det är som bäst.

För dansarna ger konstruktionen dubbla roller, eller mer. Nadja Sellrup dansade tre den första Göteborgskvällen (Kungliga baletten har flera lag): en ung dansös samt Odette och Odile – den vita och den svarta svanen. 

Istället för prinsens födelsedagsupptakt bjuder Isberg i första akten på dansträning och audition. Dansarna i arbetskläder fyller hela scenen med sprittande dans, där bitar av Svansjöns ursprungspartier strös in. 

Jenny Nilson är parant teaterchef med svassande entourage och får ge en frän, men skissartad bild av dansarlivets grymma sida. Blir du vald eller bortvald? 

Mer utstuderat är spelet i festscenen, som i Isbergs drömfabrik är en premiärfest med stadssiluetter i aftonljus utanför fönstren. Jérôme Kaplans dräkter blommar ut i stora svepande kjolar som ger de rikligt förekommande och höga benlyften extra profil. För att inte tala om piruetterna, särskilt med herrarna i svarta långrockar. Arsen Mehrabyan, i dubbelrollen som försmådd premiärdansör och trollkarlen Rothbart, har ett glänsande solo med extra allt.

Mellan dessa akter på metanivå ligger Svansjöns vita akt. Historiens koreograf ikläder sig prinsens roll och möter svanarna, som stiger fram ur dimslöjorna. Isberg lägger hård betoning på armarna, det är skogar av svanhalsar och vingar varthän du än ser. I första mötet med prinsen arbetar Nadja Sellrup som svanprinsessan både vacker och distinkt. Vi ser en skräckslagen fågelgestalt.

Men förälskelse är det dåligt med. De bärande känslor som driver sagan i Svansjön saknas här. Drömmen om Svansjön är istället en förnämlig uppvisning av skicklig dans. Scener med applådvänlig frasering avlöser varandra. Historien tuggar sig stundvis fram, och den stora uppgörelsen i slutscenen är dåligt underbyggd. Men dansarnas insatser är det bara att njuta av, Kungliga baletten utstrålar både kraft och lust. Göteborgsoperans orkester spelar live därtill, med Wolfgang Wengenroth som dirigent.

Så nog kan man säga att Pär Isberg arbetar klassiskt. Det brukar inte vara en bra berättad historia som utmärker de populära baletterna, det viktiga är att de ger utrymme för vacker dans, gärna med tutuer och tåspets. Det vet Isberg att utnyttja.