Trots att Born to run inte bara är Springsteens viktigaste låt, utan den eskapistiska rockmusikens centrala kampsång, handlar den inte (längre) bara om flykt och frihetslängtan.
Som Springsteen konstaterade i en Vanity Fair-intervju har Born to run, likt alla riktigt bra låtar, fått ett långt liv och fortsätter vara relevant eftersom det skett en förskjutning i vad den innebär för både artisten och publiken. Huvudpersonen i rocklåten springer numera inte för att slå sig fri. Hen rusar vidare för att hålla sig vital, nyfiken och levande, för att hitta ett sammanhang, för att komma hem.
En självklar titel
Born to run var låten som 1975 öppnade världen för Bruce Springsteen och det är låten som under konserterna 2016 alltjämt samlar publikhavet till en sjungande, hoppande, dansade våg. Att Springsteens memoarer skulle få just den titeln var en självklarhet.
För Bruce Springsteen är rockmusiken olikt många andras ingen flykt, fantasi eller försök att skapa en larger than life-känsla, även om den uppstår när spelningarna närmar sig klimax. Springsteens musik är i stället ett sätt att försöka finna vägar in i någonting bestående, att ta sig så tätt intill livets kärna som möjligt.
Livslång dialog med publiken
Låtarna skrivs och sjungs för att Springsteen i en snart livslång dialog med sin publik vill erövra nycklarna till ett fungerande, ansvarstagande liv med starka och nära relationer. Musiken är verktyget, men det är gemenskapen i familjen, rockbandet, vänkretsen, närsamhället och i den amerikanska drömmen som är målet. Alltså något helt annat än den sorglösa rockstjärnan som dansar en natt, drar bort längs vägarna och bränner sitt liv i båda ändarna.
För Bruce Springsteen blev det nog ointressant tidigt i karriären, det kanske egentligen aldrig var särdeles viktigt. Hans pappa Douglas, sluten och spänd med kort stubin, var i stället den som flydde när han och mamma Adele lämnade New Jersey för Kalifornien när Bruce var nitton år och hans syster Virginia var nygift, nybliven tonårsmamma efter en oplanerad graviditet. Ja, det är henne Springsteen sjunger om i The River.
Inte konstigt då att Springsteen har velat knyta banden snarare än att bryta upp dem. Dessutom väl medveten om vad priset kan bli i form av bortvalda drömmar.
Beredd att offra allt
Så är då Springsteen snarare präktig, rentav värdekonservativ? Ja, kanske till vissa delar, men han har i så fall goda anledningar. Samtidigt hymlar han inte med sin andra, djupt egodrivna sida där han är beredd att offra så gott som allt för att stå på den där scenen. Som så ofta i låtarna finns det inte bara svart och vitt utan även en rejäl gråskala. Det är uppriktigt, modigt.
Springsteen skriver välformulerat och engagerat om musik, men det är uppväxten och inte minst den komplicerade relationen med pappan som är drivknuten i allt. Småstaden och den katolska kyrkan var en snäv miljö, men det var kylan från den ångestridne, tyste fadern som tog hårdast.
Livrädd att bli som sin pappa
Under en av kvällarna på Ullevi i somras presenterade Springsteen balladen Independence day med att den handlar om "två människor som älskar varandra, men som kämpar med att försöka förstå varandra." Pappa Douglas är borta nu, men i sina memoarer fortsätter sonen den kampen på ett tämligen skoningslöst vis. Han vill förstå sin far och förstås leva upp till en del av hans förväntningar. Samtidigt är Springsteen livrädd för att fastna i samma stumma mörker som omslöt pappan, signalerna finns och de är starka.
I förhandsrapporteringen inför boksläppet har det väckt uppståndelse att Springsteen berättar om sina återkommande depressioner som han med avgörande stöd från hustrun Patti Scialfa och managern Jon Landau hanterat med medicin och terapi. Det är stark läsning, men den som är förvånad över att Springsteen varit långt nere i källaren kan inte ha lyssnat på många av hans låtar.
En driven berättare
Allting finns redan i musiken, självbiografin blir en underhållande och bitvis djupt berörande "director's cut-version" av sångerna. Som skilsmässan från första hustrun Julianne, lyssna på underskattade albumet Tunnel of love, eller samhällsengagemanget, lyssna på lika underskattade The Ghost of Tom Joad.
Till skillnad från majoriteten av dem som kommer ut med musikbiografier har Bruce Springsteen skrivit sin bok helt själv. Han är en driven berättare som med säker hand kombinerar detaljer och analyser, skratt och djupaste allvar. Det finns en rytm, en känsla för tempo som han har med sig från låtskrivandet. Möjligen brister det stundtals i stilistiken, men det får man väl ursäkta en debutant. Detta sagt tycker jag man ska, om man har möjlighet, läsa boken på engelska. Då kan man riktigt höra Springsteens röst medan man gasar fram över sidorna, på väg hemåt.
