Bruce Springsteen är inte bara världens mest älskvärde rockdinosaurie. Han kan vara en elefant i rummet också. I alla fall om man pratar med Håkan Hellström.
Det går alldeles utmärkt att diskutera Stones, Dylan, Smiths eller allehanda soulmusik med Håkan Hellström. Men de tillfällen jag frågat om inspiration från Bruce Springsteen har Hellström skruvat besvärat på sig och sagt något om han en gång gick hem från Ullevi efter halva Bruce-konserten.
Det stämmer säkert, men alldeles uppenbarligen hann Håkan få med sig en hel del matnyttigt. Sedan flera år tillbaka är det ju alldeles uppenbart att Håkans band är den svenska västkustens svar på det mest legendariska rockband som någonsin tagit sig vidare från strandpromenaden i Asbury Park.
Nej, jag tänker sannerligen inte ge mig in i den tröttsamma diskussionen kring Håkan Hellströms lån från andra artister. Däremot konstaterar jag att E Street Band och Håkans gäng delar en lång lista av goda egenskaper. Först och främst handlar det om inställningen till musiken och hur en konsertpublik ska hanteras. Båda har som ledstjärna att blåsa på med samma brännande engagemang oavsett om man spelar på en liten klubb eller en jättelik arena. Springsteen brukar säga att E Street alltjämt är ett turnerande barband och vi vet ju att trots att Hellström fyller Ullevi har man alltid ena foten kvar på Jazzhuset.
Båda banden är dessutom skamlöst underhållande rock and soul-orkestrar. När Springsteen genrepade inför förra turnén bokade han in sig på klassiska soulpalatsen Apollo theatre i Harlem. Håkan hade siktet inställt på samma ställe, men fick hålla till godo med The Gramercy. Väl på plats förvandlade han ändå Ramlar till en utdragen soulfest med rötterna i Sam & Daves och James Browns extatiska shower.
Håkans konserter bilr längre och längre, uppbyggda enligt liknande dramaturgi som Springsteens rockfester och när han smäller av Tro och tvivel kan man blunda och höra en Springsteen modell 1978. Givetvis har dessutom Känn ingen sorg blivit Håkans arenavältare, hans Born to run.
Sist men inte minst, lyssna på texterna, samma bitterljuva eskapism, samma sätt att bygga en egen värld av karaktärer och miljöer.
Och nej, Bruce Springsteen kommer inte att slå Håkan Hellströms färska dubbelrekord på Ullevi. För att han smetar ut sitt besök över tre kvällar men också för att jag är rätt säker på att både Got Event och Live Nation gärna ser att det är en göteborgare som är kung på landets största arena. Jag har noterat att det där stör somliga Springsteen-fans å det grövsta. Deras boss ska minsann regera och det ska ingen falskångare från Frölunda ändra på. En del Håkan-fans vill å sin sida inte kännas vid likheterna med bredbente gubben Bruce.
Slappna av, släpp hörnflaggan och kom in i konserten, säger jag. Musik är musik och sällan är den så vacker som när den kommer från Bråkan Hellsteen.
