Först Max Payne, sedan Alan Wake och nu i Quantum Break, Jack Joyce. Som kanske snarare skulle hetat Jack Choice om Remedy skulle fortsatt sin putslustiga tradition av att ge sina huvudkaraktärer pajiga namn som speglar spelets centrala tema. Något som i Quantum Breaks fall handlar om att resa i och förändra tiden. Likt tidigare Remedyspel bjuds här på en tajt kombination av skjutvapensaction med slowmotioninslag, som Remedy återigen visar att de är bäst i världen på, ihop med en historia som pendlar mellan allvar och insiktsfull självmedvetenhet.
Kroken för Quantum Break är att själva spelandet går ihop med en tv-serie som strömmas direkt till din dator eller konsol och där handlingen påverkas av vad du gjort under spelet. Liknande saker har förstås gjorts tidigare, och ofta med ganska pinsamma resultat, men Quantum Break tar det hela till en nära på överdriven nivå genom sina enorma produktionsvärden som innefattar allt från specialeffekter till välkända tv-skådespelare.
Hela idén känns rentav utflippat vågad och för tankarna till när Microsoft först utannonserade Xbox One och sa att spel och tv nu skulle förenas till en gemensam underhållningsplattform. En linje som Microsoft ganska snabbt övergav men som Quantum Break onekligen är fortsättning på. Och även om upplevelsen stundtals är styltig, eftersom Remedy prövar så pass många nya saker samtidigt, så går det inte att bortse från att Quantum Break ändå är en helt ny nivå av cinematisk interaktiv underhållning.
Både spelet och den tillhörande tv-serien har därtill ett grymt driv i allt från narrativet till actionscenerna där du kan manipulera tiden helt eller delvis och skapa frysta konstverk av kulor och förstörelse. Däremot finns det inget som talar för att Quantum Break, trots sina stora ambitioner, kommer vara framtiden för mediet. Tvärtom känns det i själva verket som ett spel som kan komma att åldras väldigt snabbt och skoningslöst. Men just här och nu i vår lilla skärva av tiden är det väl värt att uppleva.
