Grafiken snuddar vid det fotorealistiska och upplevelsen är tänkt att tävla med självaste Destiny om att vara ett spel som fungerar som en “tjänst” som kontinuerligt uppdateras med innehåll. The Division vill vara realistiskt, det vill behandlas seriöst och är stolt över den ambitionen. Så låt oss göra precis det. För The Division är också ett moraliskt bankrutt spel som inte tycks vara medvetet om hur inhumant och dumt det ofta är – eftersom det är för upptaget med att vara en snygg underhållningsprodukt.
Du spelar en glorifierad elitsoldat som har rätten att ta lagen i egna händer, vilket här handlar om att skydda New York från dess egna invånare. Spelets fiender representeras av samhällets underklass som urbana minoriteter, fängelsekunder och till och med renhållningsarbetare. Samtliga avhumaniserade med masker och hoodies i sådan grad att de lika gärna kunde ha varit orcher. Att de kämpar för sin överlevnad eftersom regeringen övergivit dem i ett orkanen Katrina-scenario ignoreras helt. I stället demoniseras samhällets utsatta grupper och spelaren ges gudagivna krafter att leva ut perversa fantasier om att döda dem. Det känns helt sjukt men trumfas ändå av att ingen tycks bry sig. Vare sig utvecklarna eller spelarna.
För Malmöbaserade Massive har samtidigt gjort en snygg och polerad upplevelse som, även om den är repetitiv och ihålig, är väldigt förförisk med sina tidsdödande belöningssystem. Och då tycks liksom allt okej.
För mig är det en inställning representativ för spelvärldens allra sämsta tendenser. Att spelen och spelarna vill bli tagna på allvar utan att de själva tänker ta något på allvar.