Sol, vajande palmer, tropiska öar och människor runt omkring som inte känner annat än glädje, entusiasm och tacksamhet inför livet. Som tar varje utmaning som kastas mot dem med ett leende och ser det som en chans att bli bättre och i det göra världen bättre. Jag har ytterst svårt att vara cynisk när helst det handlar om Pokémon. Inte ens argumentet att serien vägrar utvecklas håller då det aldrig var menat att Pokémon skulle växa upp, utan att spelarna skulle göra det, medan nya Pokémon-spel istället fortsatte att välkomnade nya tränare.
Nu blev det förstås inte så. Speciellt inte med tanke på vad som hände i somras. Därför är det också extra passande att den här efterlängtade fortsättningen på huvudserien, Pokémon Sun och Pokémon Moon, gör att cirkeln sluts, det nya binds ihop med gamla i det allra första spelen, Pokémon Röd och Blå, i ett nytt äventyr som känns överraskande vågat, prilligt och på det hela, fantastiskt.
Den evigt 11-åriga Pokémontränaren har här flyttat från Kanto (där originalspelen tog plats) och hamnat i ö-riket Alola där saker och ting är bekanta men samtidigt främmande. Pokémon-serien har liksom åkt på semester och tillåtit sig att släppa på alla regler.
I Sun och Moon finns inga gym, men det finns ö-utmaningar. Pokémon utvecklas inte länge bara linjärt utan i sidled, i cirklar och upp och ned, fram och tillbaka och klassiska Pokémon byter här både element och utseende beroende på regionen du befinner dig i.
Det går inte längre att pressa dig genom utmaningar genom att kunna elementfördelar utan du måste spela smart och strategiskt på ett helt nytt sätt. Men det känns inte som att någon svär i kyrkan eller som att The Pokémon Company försöker sälja oss gammal skåpmat i ny förpackning.
Det känns tvärtom mirakulöst nog som att få upptäcka ett av sina favoritspel på nytt. Nybörjare är förstås lika välkomna som alltid, då de egentligen är tänkta som huvudpubliken, men jag kan inte understryka nog vilken gåva Pokémon Sun och Moon känns som för gamla spelare. Som att få ett sommarlov från barndomen direkt i fickan.
