Sedan 1962 har inte bara ett stort antal James Bondar, bondskurkar och bondbrudar passerat revy utan även mängder av fascinerande gadgets som Bond utrustats med av MI6:s prylansvarige Q. Särskilt kreativa/idiotiska är svävargondolen i Moonraker, krokodilubåten i Octopussy, släpet med fejkad häststjärt döljandes minijetplan i samma film, isbergsbåten i Levande måltavla och den människosväljande soffan i Iskallt uppdrag.
I Spectre är det desto sämre av den varan. Det bästa Q (som sedan senaste – bästa – bondfilmen Skyfall spelas av Ben Wishaw och som redan då förklarade att eran med exploderande pennor är över) denna gång orkat konstruera är ett exploderande armbandsur och ett katatapultbilsäte (som för övrigt användes redan i Goldfinger). Den intravenösa spårsändaren som injiceras i Bond är även den hyfsat överskattad då det ju bara är att ha koll på hans instagramkonto för att veta var han befinner sig.
Och det är inte bara Q som verkar aningen likgiltig inför alltsammans. Över denna den tjugofjärde officiella Bondfilmen vilar lite av en sömnighet i allt från Daniel Craigs något slentrianartade spel via den inte alltför engagerade historien till ett manus där man inte blir klok på om repliker (”Du bluffar!” ”Gör jag?”) och situationer (ett tag pågår två dramatiska sekundnedräkningar parallellt!) är tänkta som idel referensblinkningar till genren eller bara handlar om bekvämt återanvändande.
Men det börjar bra, riktigt bra. I Mexico City under högtiden Día de Muertos (De dödas dag) följer vi under en lång tagning av Hoyte van Hoytema ett maskerat par, han i skelettmönstrad kostym och dödskallemask, genom festivalens folkmassor och upp till ett hotellrum där masken faller och agent 007 ursäktar sig inför kvinnan som just slängt sig på sängen – han ska bara snabbt iväg på ett kort ärende som resulterar i ett pulvriserat kvarter, en våldsam helikopterfajt högt över El Zócalo och ett antal döda busar.
Det är forne chefen M (Judi Dench) som gett Bond uppdraget i form av en inspelning hon gjorde innan hon dödades av skurken Raoul Silva i Skyfall. Nu har Ralph Fiennes axlat M-anteln och beordrat Bond att lägga ner sin agentverksamhet med motiveringen att det i vår moderna tid inte längre finns behov av hans tjänster. Istället håller man med hjälp av den nytillträdda Joint Intelligence Service-chefen C för fullt på att installera ett världsomspännande övervakningssystem som kommer att göra hela 00-programmet umbärligt.
Men Bond väljer naturligtvis att inte höra på det örat och ger sig istället ut på fartfylld jakt efter Franz Oberhauser (en underutnyttjad Christoph Waltz), ledare för det kriminella nätverket Spectre, något som utvecklas till en våldsam spaning efter den tid som flytt James Bond. Vid sin sida har han Madeleine Swann (skönt oimpade Léa Seydoux från Blå är den varmaste färgen), dotter till den tidigare Quantumbossen Mr White och som i de österrikiska Alperna hållit sig gömd i vad som liknar vitamininstitutet i Schweiz. Trots att detta är den längsta Bondfilmen hittills blir det aldrig direkt tråkigt, för det är actionscenerna alldeles för tighta och miljöerna för storslagna. Men det går ändå inte att skaka av sig känslan att Bond – åtminstone i Daniel Craigs skepnad – snart lägger sin Walther PPK på hyllan.
Och om man ska vara lite moralivrare: Det omdömesgilla i att Statens medieråd sätter sjuårsgräns (i vuxens sällskap enligt reglerna för filmer med elvaårsgräns) på en film där man borrar i skallar, trycker in ögon, vrider av nackar och stryper folk är minst sagt tveksamt.
Läs mer : Galna fanteorin: James Bond är inte en person
Hur mycket kan du om agent 007?
Titta också på:
Skyfall (Sam Mendes, 2012)
Casino Royale (Martin Campbell, 2006)
Goldfinger (Guy Hamilton, 1964)
Fler filmpremiärer i veckan: Under körsbärsträden
