Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Caroline Albertine Minor debuterade med romanen Pura Vida år 2013. Bild: Laerke Pousselt

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sorg på samma sätt

Caroline Albertine Minors andra bok Välsignelser nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Mikaela Blomqvist har läst sju märkligt likartade berättelser om sorg och tycker att det är kompetent i överkant.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Noveller

Caroline Albertine Minor

Välsignelser

Översättning: Johanne Lykke Holm

Wahlström och Widstrand

Novellerna i den unga danska författaren Caroline Albertine Minors andra bok Välsignelser handlar alla om sorg. Ja mer än så, de gestaltar alla samma typ av stumma sorg och ofta under liknande omständigheter. I titelnovellen har en nybliven mor förlorat sin älskare, som också var makens bästa vän. Babyn är döpt efter den döde och fadern älskar inte sin fru utan en kollega. Välsignelsen består gissningsvis i ett redan överståndet kort ögonblick av harmoni mellan de två paren: ”I en kort period av oktober var vi alla fyra lyckliga.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I den något nervigare novellen Sorgens trädgård försöker en annan ung mor stå ut med sig själv och med den tidigare skarpsinnige maken som har drabbats av en hjärnskada. Han framstår som ”en parodi på en människa” samtidigt som kvinnan lika strängt konstaterar att det egentligen är hon själv som är ”omänsklig” som inte orkar leva med honom.

LÄS MER: "Edvard Munch är definitivt bättre utan Knausgård"

Varmast handlar om ytterligare en kvinna vars make försvinner och lämnar henne med en tvåårig dotter. Som om inte berättelserna redan vore lika nog låter Minor denna tredje kvinna skriva en uppsats om ritualer kring den icke-fysiska död en hjärnskada innebär, med titeln ”Den objektlösa sorgens liminaltillstånd”.

Just detta liminaltillstånd, eller gränsland med ett enklare ord, är kännetecknande för de sju novellerna. Det varför som ofta är både sorgens och litteraturens fråga lämnas därhän. En eftersinnad, dov resignation går genom texten som ville Minor säga att det som har hänt har hänt och det är som det är.

Inte minst gäller det de tre noveller som ur olika perspektiv behandlar tonårsflickan Ansos självmord. Under en vistelse som aupair i Australien hänger sig den blonda, brunbrända och tillsynes lättsamma flickan i ett fikonträd. Kvar blir ett antal kärleksbrev vars innehåll läsaren retsamt nog aldrig får ta del av. Varken Ansos mor Gedske eller hennes barndomsvän Franciska bryr sig heller om att läsa dem. När Anso själv för ordet i den avslutande novellen framstår hon som blasé snarare än olycklig.

Förlusten verkar alltså inte leda människorna i boken till nostalgi utan snarare till ett isolerat nu där både framtid och dåtid är meningslös. Men där tiden står still drivs kropparna till handling. I den inledande novellen Villages de France, som skiljer sig från de övriga berättelserna genom att den inte utspelar sig i ett efteråt besöker en dotter sin döende far i hans exiltillvaro i en fransk by. De två har inget att säga varandra och dottern ägnar vistelsen åt att jogga och ha sex med en programledade på genomresa. Franciska hanterar sin rotlöshet och förvirring på liknande sätt, med två österrikiska utbytesstudenter och Anos oroväckande unga bror. Gedske äter stora mängder mat och en av de ensamma mödrarna tar för vana att klättra upp på taket till sitt hus och luta sig ut över kanten.

Men det är inte bara att människorna i Välsignelser inte söker svar, även läsaren berövas dem. Minor skriver ofta mycket knapphändigt, historierna låter sig anas mer än det berättas. Ställd inför dotterns rum i aupairtillvaron konstaterar Gedske att ”Det påminde om en operation under lokalbedövning”. Detsamma skulle kunna sägas om novellerna vilka alla har samma sakliga, lätt kyliga ton. Det är snyggt och precist men något enahanda, kompetent och komponerat i överkant. Som att det inte finns olika sätt att uppleva och hantera sorg på. Eller kanske snarare: som att sorgen inte vore möjlig att uppleva alls.