Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Sonnevi är den vaksamme betraktaren av närvärldens alla mirakel av plantor och fjärilar och fåglar – ibland närmast linnéansk i sin kännedom. Fjärilarna, dessa flygande själar med kosmiskt stoft skimrande på vingarna. Så finns också den dagboksnoterade vardagen och det politiska skeendet. Han fotograferar med sin surfplatta, han kör bil och tar en selfie vid Bosporen. Framträder ibland på enslig höjd som schaman med sin flöjt, skriver Mikael van Reis. 

Sonnevi skriver med dansande lätthet

Göran Sonnevi ger dikten anspråk som få andra i svensk nutida lyrik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre: Poesi
Författare: Göran Sonnevi 
Titel: Sekvenser mot Omega
Förlag: Albert Bonniers

Göran Sonnevi är sedan decennier den store kosmologen i svensk dikt – det vill säga att han växlar ständigt mellan makrokosmos och mikrokosmos för att se hur planeten, världen, historien är i ständig rörelse genom klyvnader, men också ständigt stannar upp för allt som är sinnesnära.

Det innebär snabba accelerationer och inbromsningar i själva det diktade språket. Från stillastående lugn till virvlar av frågor. Från det konkreta i fjärilsvingar på Öland till den abstrakta stegringen mot ett kosmos där en ständig kombinatorik bildar mönstret. Allt skall med, men alltid med en förunderlig och precis och dansande lätthet. Sonnevi är faktiskt sällan ”svår” och skälet är att han hela tiden sätter tillvarons komplexitet i verket med hjälp av denna lätthet, denna rytm i diktionen.

Ingen annan svensk poet förfogar nu över ett så stort ekvationssystem som Göran Sonnevi – och samtidigt är hans diktning i långa stycken så obevekligt konkret som nu i den nya diktboken – Sekvenser mot Omega.

Poeten är den vaksamme betraktaren av närvärldens alla mirakel av plantor och fjärilar och fåglar – ibland närmast linnéansk i sin kännedom. Fjärilarna, dessa flygande själar med kosmiskt stoft skimrande på vingarna. Så finns också den dagboksnoterade vardagen och det politiska skeendet. Han fotograferar med sin surfplatta, han kör bil och tar en selfie vid Bosporen. Framträder ibland på enslig höjd som schaman med sin flöjt. 

Men så kan hans vandringar plötsligt stegras, accelereras mot en himmelsarkitektur som får oss att hisna och samtidigt inse att vi har varit där många gånger om med Sonnevis guidning. Det är som om Sonnevis diktböcker hela tiden blir alltmer fasetterande, kombinerande, rikare på innehåll – som nu i Sekvenser mot Omega där mycket av det tidigare i hans diktning har fått en ny koncentration.

Det finns tack och lov ingen astrologi i denna kosmologi utan istället en delblandning av matematik och mystik som egentligen är mycket osvensk – och då kanske mer besläktad med Blaise Pascal och Simone Weil. Hans referenser till matematiken består – Cantor, Abel, Chaitin med flera.

Sekvenser i titeln kan betyda mycket – musikaliskt, matematiskt, språkligt, poetiskt. Just det senare märks i hans skrivsätt, det som han nu utvecklat allt sedan sjuttiotalets diktverk och som ständigt strävar mot något nytt för vart nytt stycke levnadstid, men där han också förblir den alltmer igenkännbare i sina omtagningar – man vet omedelbart att man befinner sig i en Sonnevidikt. I hans kosmos, så att säga. 

Men här sker alltså även en kvalitativ förändring. Den sena utvecklingen, eller utväxlingen, har fått en svårjämförlig intensitet på 2000-talet – det räcker med att se till Oceanen (2005) och den monumentala Bok utan namn (2012) som sammanlagt är runt tusen sidor poesi. Nu kommer ytterligare 300 sidor. Boktitelns sekvenser är där bland annat detta dagbokslika flöde utan stoppande punkter, mest två–tre mellanslag som kort paus. Ständiga klyvnader, ändringar.

Adresserna återkommer från tidigare böcker – Ormöga på Öland med Alvaret strax bredvid, hos Lena Cronqvist på Sydkoster med västerhavet ljusa skimmer och ett annat slags ö-landskap. Sedan kalenderns röda dagar – allhelgona, jul, nyår, påsk och en pingstsekvens som nästan talar i tungor mellan kardinaltal, flugsnappare och fasan från Daesh. 

Så vad är då Omega i titeln? Från alfa till omega? Slutet som en sluten ring i ett versalt O. Kanske det. Men Sonnevis poesi ser varken början eller slut på någon tidslinje. Poeten talar om folkmordens integraler, stegrade kurvor. ”Det finns ingen hemkomst”. Men också födelser ur noll, ur intet: ”I den oförutsägbara sekventiella skapelsen   Ett slags uppståndelse ur Intet”. Skapelsen pågår.

Dikten är därför platsen för en väldig expansion som registrerar allt i tillvaron. Den politiska världen av folkmord rusar genom tiden – tidigare Vietnam, Kambodja, östdiktaturernas fall, nu Syrien 2016 och terrortid. Flykten över vatten, döden genom vatten. Sonnevi som tidsvittne. Hur bevarar vi det mänskliga? Det är en av de frågor som Sonnevi ställer. Alltid lika akut. Den mänskliga mängdläran av omänsklighet. Det som gör oss skyddslösa.

Sonnevi är då som en seismograf för alla dessa skalv av grymheter, men samtidigt också hypersensibel för skönheten på Koster som nog är ett annat namn för Kosmos – en dansande försommarlig dagfjäril: ”Se! Makaonfjärilen    Och där var den, flygande från väddklint till väddklint    En liten gul drake, i de violetta blommorna    På väg tillbaka från havet såg jag ännu en”. Sedan eldsnabbvingen och amiralfjärilen. Ja, det skall tilläggas att Sonnevi också är en kärleksdiktare.

Finns här något jag kan invända mot? Ja, tendensen att slå fast allmängiltigheter i det abstrakta och ofta har jag svårt för hans totala dialektik där alla motsatser går över i varandra, byter tecken i en sorts upplösning av alla termer som blir rusartad universalism eller en sorts extatisk totalitet. Nu heter det att: ”Allt är samtidigt Ändå sekventiellt”. Ja, och? 

Som läsare kan jag gå förlorad i denna kosmiska spelordning av ändlösa utbyten. Det bor en förutsägbarhet under evighetens synvinkel samtidigt som dikten berättar för dig att du nu med nödvändighet är i Sonnevi-land och där kommer allt åter mellan oändligheterna som det mest konkreta, åskådliga. Det blir trots allt en enastående mångsidig läsning för alla noggranna observationer.

Sonnevi har förstås aldrig minskat på sina anspråk för diktens räkning, hans ställer alla de stora frågorna vilket kan få andra svenska poeter att te sig som måttfulla och certifierade hemslöjdare. Fast det är mest en skalfråga. Denna sonneviska kosmologi ligger i själva den poetiska sakens natur och natur är något mycket vidsträckt här. Han konstaterar: ”för mig är dikten utan gräns”. Göran Sonnevi ger dikten anspråk som få andra i svensk nutida dikt.

Fast det skall då även sägas att Sonnevi ständigt även kontrar sig själv med motsägelsens energiska rekyler. Det ingår i hans växande ekvationssystem att aldrig bli ideologisk utan att skriva en sorts kontrapunkter mellan ja och nej. Egen tvekan och själva grundfrågan: ”Det underliga faktum att vi existerar”.  

Jag har läst Göran Sonnevi med stor beundran sedan tidigt sjuttiotal, men hur är han läst i dag av yngre generationer? Jag vet inte, men har en känsla av att han saknar en generation läsare.

Borde han nu inte vara en given referens för nya generationer poeter – inte bara vad gäller en alltmer politiskt inflammerad värld utan också för den bräckliga skönheten hos en makaonfjäril?