Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sonia Purnell | Clementine Churchill

Det var tur för Winston Churchill att han träffade Clementine och tur för henne att hon mötte Winston och slapp arrangera blommor och puffa upp kuddar. Men bäst hade nog varit om hon fått syssla med politik på heltid, skriver Ellen Mattson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografi

Clementine Churchill

Översättning: Claes Göran Green

Historiska media

Biografier om stora mäns hustrur är en genre på utgång. Moderna äkta hälfter har fullt upp med sina egna karriärer och det är väl i stort sett bara drottningar och presidentfruar som fortfarande får ett ämbete i och med hustruskapet. Men på Clementine Churchills tid (hon föddes 1885) var kvinnans roll fortfarande att verka i det fördolda och ingen tycks ha haft större behov av en diskret placerad mamma-dadda-politisk rådgivare än hennes make Winston. I Sonia Purnells biografi om Clementine far han omkring som en osäkrad granat, livsfarlig för sig själv och andra och i ständigt behov av att återföras till ordningen. Det är symptomatiskt att det omdöme om Clementine som oftast förekommer i boken är att hon var bra på att ”hantera” Winston och beklämmande att detta är det finaste man kan hitta på att säga om en kvinna som uppenbarligen var född att leda och organisera. Det var i tider av krig och kris hon verkligen kom till sin rätt och bara då hon fann livet värt att leva.

Clementine var av skotsk adel men hennes uppväxt var okonventionell och knappast den mest självklara för hustrun till en blivande premiärminister. Hennes mor lady Blanche var en skandalös dam, känd för sina många kärleksaffärer, hon levde ett bohemiskt liv med skakig ekonomi. Den begåvade Clementine fick chansen till högre studier men tog den inte, tanken på kvinnans bestämmelse som maka och mor var ännu alltför dominerande hos den generation hon tillhörde. I stället gifte hon sig 1908 med Winston Churchill och påbörjade tillsammans med honom en politisk resa som så småningom skulle föra dem fram till det som framstår som deras livs fullbordan: andra världskriget, kampen mot Hitler, och Winstons tid som premiärminister åren 1940–1945. Här gällde det bland annat att vinna USA:s stöd och Clementine arbetade hårt för att via goda middagar värva de amerikanska sändebuden, men hennes roll var mycket större än denna typiskt kvinnliga och Sonia Purnells tes är att ingen annan premiärministerfru i ett demokratiskt land ”har spelat en så avgörande roll i sin makes regering”. Trots detta har Clementine ofta behandlats styvmoderligt i litteraturen eller helt förbigåtts.

Men vad var det då hon gjorde? Förutom att dämpa Winston när han blev oregerlig och stärka honom när han var deprimerad lyckades hon också luckra upp hans viktorianska ideal, avråda honom från förhastade beslut som skulle inneburit politiskt självmord och leda honom mot en mer mänsklig framtoning som var viktig inte minst under krigsåren. Enligt Purnell låg Clementine bakom ordvalen i hans mest berömda tal till det brittiska folket. Man får bilden av att hon drog i dockans trådar, stärkte det goda och dämpade det dåliga. Att detta ”hanterande” av en man som beskrivits som hälften dåre och hälften geni var påfrestande förstår man av hennes många perioder på vilohem. Purnell menar att Winstons berömda ”svarta hund” – hans namn för depressionen – var ett intet mot de perioder av ohälsa som hans hustru led av.

I gengäld fick hon det hon önskade – ett liv med utblick och stora vyer, och en uppgift som tog henne i anspråk och krävde hennes krafter. Något småputtrigt hemliv fanns det däremot inte rum för och man häpnar som många gånger förr över den brittiska överklassens underliga äktenskapsarrangemang (paret Churchills lycka tycks ha byggt på att de sågs ytterst sällan) och dysfunktionella föräldraskap. De fem barnen Churchills öde är det dystraste inslaget i boken. Clementine var inte av det virke som mödrar görs av men hon var en ypperlig organisatör av hjälpverksamhet i det bombade London och av nödhjälp till Ryssland.

Purnells bok är informativ men ganska hafsigt skriven – den berättar i högt tempo och klipper ihop citat och ögonvittnesskildringar till en underhållande helhet men saknar förmågan eller viljan att analysera stoffet, att emellanåt stanna upp och dra slutsatser och försöka formulera något eget om vem Clementine egentligen var. I stället citeras ytterligare en journalist som häpnade över hennes skönhet eller ytterligare en familjeanekdot om Winstons vidriga humör. Summan av det hela är väl ungefär följande: att det var tur för Winston att han mötte Clementine som höll honom vid liv både politiskt och mänskligt och tur för Clementine att hon mötte Winston och slapp en tillvaro av att arrangera blommor och puffa upp kuddar – hennes egen bild av meningslöst kvinnovarande. De hade tur båda två. Men det allra bästa hade nog varit om också Clementine fått syssla med politik på heltid.