Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sommarsaga med många detaljer

Detta är en rik, vimlande, händelsetät bok, men med ett lugnt berättartempo och en spänning som byggs upp underifrån, skriver Stina Nylén, som läst barnboken Älvsommar.

Bok

Ung
Mårten Sandén (text)
Lina Bodén (bild)
Älvsommar
Rabén & Sjögren

För ett och ett halvt år sedan gav Mårten Sandén och Lina Bodén ut Skorstensjul, en fint illustrerad och spännande bok som fungerade som julkalender (om man kunde behärska sig och bara läsa ett om dagen av de 24 kapitlen, vill säga). Nu kommer uppföljaren Älvsommar, även den uppbyggd av korta kapitel, och liksom den förra knuten till en högtid mättad av myter. Det är midsommar det handlar om, eller snarare den magiska dagen sommarsolståndet. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Boken är fristående, men nog blir behållningen större om man redan är bekant med barnhemsbarnet Stella, hennes lillebror Issa med de häpnadsväckande insikterna och den moderliga, genomgoda, lite mystiska Miriam med sin antikvitetsaffär i Gamla stan, inredd som ett dockskåp.
Skorstensbarnen, som lever på takåsarna i Stockholms innerstad, framstår fortfarande som gåtor. Vilka är de? Varför började de leva på taken? Är de fria, vilda själar, eller ömkansvärda, hemlösa stackare? Snarare det förra, men mycket är höljt i dunkel. Något lite mer om dem avslöjas dock i Älvsommar, nämligen att deras förmåga att på lätta fötter skutta mellan taken och klättra i tornspiror är direkt avhängig närvaron av var sin individuellt ansvarig älva. Utan dem får de svindel, panik och skakande ben, som vem som helst. 

Varelserna kallas för lyktféer; pyttesmå, bevingade, silverhåriga, klädda i bjärta färger pinglar de osynliga omkring och hjälper barnen att hålla balansen såväl själsligt som kroppsligt. De fungerar helt enkelt som ett stabilt självförtroende. Men när ondskan, Stora Skuggan, dyker upp försvinner féerna en efter en. 


Detta är en rik, vimlande, händelsetät bok, men med ett lugnt berättartempo och en spänning som byggs upp underifrån. Det finns något i Sandéns ton som så oerhört väl samspelar med Bodéns bilder. Allt är poetiskt på ett handfast vardagligt sätt; det är klart att man måste äta ibland under den intensiva räddningsaktionen, men då får det förstås bli te med hembakta scones. Och namnen blir små sagor i sig själva – älvorna heter förstås sådant som Euphonia, Astra, Lanterninia; men skorstensbarnet Lille Haj, är hon en avkomling av Rydbergs Lille Vigg, kanske?

Att Skuggan gestaltas av en åldrig kvinna, en av sorg galen musikinstrumentförsäljare, tillika ond svärmor, blir en extra krydda. Det hela är tungt laddat av grekiskt drama, med en vanvettig moderskärlek i centrum. Ja, det finns så många detaljer i den här historien att jag skulle vilja tapetsera ett rum med den. 
 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.