Under Ulrika Roglands Sommar i P1 funderar jag på om man i vissa fall ska dra ner lite på musiken, till förmån för pratet. Här talar en av landets mest kompetenta jurister om nätbaserade sexualbrott mot barn och unga, känslan är att hon ideligen blir avbruten. Å andra sidan blir musiken en paus från ämnet, som slår hårt mot magen.
Hon berättar om våldtäktsfall, om Alexandramannen, som hon åtalade för att sexuellt ha utnyttjat unga flickor på nätet, han dömdes i 58 fall. Hon säger att jakten på barn och deras kroppar pågår hela tiden, att vi ska titta upp från våra egna mobiler och fråga våra unga hur deras dag på internet var, att vi ska ge dem självkänsla så att de slipper söka bekräftelse hos helt fel personer.
Man anar en kanelbullefylld uppväxt i Ulrika Roglands sommarprat, men särskilt mycket får vi inte veta om hennes liv, yrkesrollens erfarenheter är det viktiga. Hon liknar sig vid Sara Edwardssons figur Supersnällasilversara, som när något är orättvist blir ilsken och ostoppbar. Fler som Ulrika Rogland behövs, tänker jag.
