Markus Krunegård har etablerat sig som en av de där artisterna som det går riktigt bra för. Trots sin lite kantiga och tvära stil puttrar han på i toppskiktet med tretton album i bagaget. Inte illa pinkat för någon som kom in på musiklinje på folkhögskola med ett kraftigt skarvat ansökningsbrev, vilket han berättar om i sitt Sommar i P1.
Programmet följer mallen där uppväxten, de sliriga åren som ung vuxen och vägen in i musiken, blir till hållpunkter på en snitslad bana genom privatliv och karriär. Här ryms också sorg, saknad och det smärtsamma i ta farväl.
Markus Krunegård inleder sitt program med att fördjupa sig något i frågan om identitet och hur det är att vara hälften finsk och hälften svensk, men kommer inte så mycket längre än att konstatera att det är helt okej att vara bägge delar. Han bjuder även på anekdoter ur sitt yrkesliv och funderar om slumpen och tillfälligheter som gör att våra liv blir de som det blir.
Den som hoppades få veta några såriga sanningar eller avslöjanden lär bli besviken av Krunegård Sommar. Den som däremot vill ha ett personligt sommarprat signerat sin idol får nog ganska exakt det.
