Linda Boström Knausgård hälsar och säger förlåt. Förlåt till hennes mormor som en gång gav så mycket kärlek. Berättar om längtan och frihet. Det skänker en varm känsla som på något sätt sveper om en. Det är ljust, men det ändras snabbt. Hon pratar som om hon tittar en rakt in i ögonen. Klump i magen, gråt i halsen. Detär personligt och ännu mer privat. Hon ser verkligheten exakt som den är.
Den klassiska musiken är lugn, liksom diskret, men sätter ändå avtryck. Tar inte så mycket plats. Bara ljuder lite drömskt någonstans i bakgrunden. Det är visuellt på något sätt. Emellanåt blir sommarpratet mer en ljudbok och det Knausgård berättar hamnar i något slags töcken. In i horisonten mellan fantasi och verklighet. Berättar om döden och skygghet. Det är mörkt. Plötsligt vet man inte vad som är vad. Hennes röst är förtrollande len och riktigt borrar in i själen. Hennes ångest blir vår. Lyssna. Lyssna mellan raderna. Lyssna noga när någon har något viktigt att säga. För Linda Boström Knausgård ger allt. Men allt är inte ljust. Det är juli och det är faktiskt jävligt mörkt.
Söndagens sommarvärd: Janne Josefsson
