Jag erkänner att jag hade fördomar gällande Johan Olssons sommarprat: En skidåkare berättar om mot- och medgång. Kul för dem som älskar sporten, för oss andra ungefär lika upphetsande som det verbala tugget i etermedia före och efter sportsändningar.
Till viss del infrias fördomarna. Det framgår tydligt att Olsson inte har glidit fram i spåret på en räkmacka. (Hur skulle det se ut?) Däremot har han tagit sig fram på fel valla, samt stjälpts av sjukdom och skador, men med hjälp av mental träning och en förstående fru vänds allt till det bästa.
Verkar jag raljant? Antagligen, och det smärtar mig. Det vore lättare om Olsson vore dryg och skrytsam, men han framstår som en ödmjuk och lite blyg person med bra musiksmak (Smiths, Neil Young med mera). ”Jag har ingen att kritisera, jag kan inte vara kontroversiell”, säger han, och undrar om en sådan kan vara sommarvärd.
Visst, tänker jag, om berättelsen berör, men det gör den bara ibland. Jag skulle gärna hört mer om den närmast zenbuddistiska vändningen, då segrarna kom efter att han gett upp tanken på dem. Där vann han också mig.
