Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Johan Hakelius. Bild: Mattias Ahlm.

Sommar i P1: Johan Hakelius

Skribenten Johan Hakelius har en fyndig idé, men dödar all lyssnarlust med sin kraftlösa lektion i konsthistoria, skriver Johanna Hagström.

Johan Hakelius inleder med att slå fast att han inte tänker prata om sig själv, utan om porträtt och vad de har att säga oss.

Sedan kommer en lång harang om sådant som intresserar honom, med ett pärlband av välkända porträtt i den västerländska konsthistorien som hållpunkter. Även musikvalen är genomgående klassiker, fast från det sena 1900-talet.

Visst är det ett självporträtt

Han raljerar lite över klichén att alla porträtt i grunden är självporträtt och där och då blir det uppenbart vad han håller på med: Att teckna ett självporträtt.

Det är väl en fyndig idé, som hade suttit fint i en tidningskrönika eller i ett utlägg i Spanarna. De tar ett par minuter i anspråk innan du belönas med poängen. Men ett sommarprat är 90 minuter.

Som en kraftlös konstlektion

Långa stunder är det som att återuppleva en av de mer kraftlösa lektionerna på konstvetenskapens A-kurs. För den nyfikne kan det kanske vara givande att bildgoogla de gamla gubbarna på porträtten.

Själv känner jag att jag har förlorat åtminstone 75 minuter av mitt liv innan Hakelius till slut knyter ihop säcken, med en elegant men ack så förväntad knut.