En kvinna som fikat med döden, sörjer knappast att hon aldrig fick dricka te med demonregissören. Så är det i alla fall för Mona Malm. Den firade skådespelaren inviterades aldrig av Ingmar Bergman till skvallersamtal vid eftermiddagsteet på nån filminspelning. Däremot tog hon alltså en kaffepaus med Bengt Ekerot under tillkomsten av Det sjunde inseglet. Gott så. Och de händelser Malm redogör för i ett Sommar sänt från det egna hemmet, får henne varken att framstå som djärv, förbittrad eller feg. Snarare som en klok och normalmodig människa. När hon som ung Dramatenelev skaffade barn "för att få det gjort", yttrade sig modet i naiv viljestyrka.
Vid 80 års ålder vågar Mona Malm berätta om sin osäkerhet och att bekräftelsebehovet varit drivkraft. Fast den härsklystnad och plumphet hon ibland stötte på hos Ingmar Bergman hade väl också sin grund i nervositet. Uppenbart är i vilket fall, att främst Lars Molin, mamma Ines och andra kvinnor fått Mona Malm att trivas med skådespelarlivet. På nyfiken rutin slutför hon ett småroligt resonemang, om vikten av att ha sina förtrogna.
