Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mauro Covachic.

Som bäst i det absolut vardagliga

De sjutton berättelserna i novellsamlingen ger uttryck för en lågmäld svartsyn, gestaltad växelvis i det mest vardagliga och det mest extrema.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Noveller

Mauro Covachic
Bruden
Översättning: Helena Monti
Contempo

Den italienske författaren Mauro Covachics översattes till svenska första gången för några år sedan med den i mitt minne ganska oansenliga sportromanen Till bristningsgränsen. I novellsamlingen Bruden från 2014 som nu översatts av Helena Monti, anlägger Covachic samma anspråkslösa ton genom försiktiga autofiktiva samtidsbetraktelser från Roms poollängder, springturer i norra Italiens småstäder eller tågresor med brorsonen. I ett kort efterord placerar Covachic själv boken som sprungen ur ett tankeflöde om vår nutid.  

Så är också de 17 berättelserna i boken sammanlänkade inte bara genom att dess karaktärer dyker upp här och var i varandras berättelser men också på ett mer dunkelt sätt. Tillsammans ger de uttryck för en lågmäld svartsyn, gestaltad växelvis i det mest vardagliga och det mest extrema.

Titelnovellen Bruden handlar exempelvis om performancekonstnären, Pippa Bacca som blev våldtagen och mördad när hon liftade genom Europa för att förespråka fred och gemenskap. I ytterligare en novell vinner en man två vargar i ett pokerspel och lämnar med sin växande vargflock gradvis den mänskliga civilisationen. I en annan bär en vanlig mellanchef på en oförklarlig aggressivitet och placerar bomber på hyllorna i matvaruaffärer, och i den sista novellen åker en medelålders italiensk man till Rwanda för att skjuta en människa på ett safari. 

Bäst är dock Covacich i det absolut vardagliga. Som i novellen Varje dag som går är en tavla jag hänger upp där ett gäng vänner tävlar i att håna Alessandro Bonos framförande av schlagern Oppure no, ovetandes om att den unge popstjärnan är döende i AIDS och att det är just det som hans märkliga sång handlar om. Eller i Mannen-som-blåser-löv om den ömsesidiga avsky som råder mellan en parkarbetare och en joggare. Bruden är en stillsamt trevlig anklagelseakt mot samtiden och möjligen, på gott och ont, just den litteratur vi förtjänar.