Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Solveig Olsson-Hultgren | Fyra systrar

Här finns en medryckande och viktig intrig som tyvärr tyngs av en något svag psykologisk gestaltning, skriver Stina Nylén.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Solveig Olsson-Hultgren | Fyra systrar

Opal

Med Fyra systrar avslutar Solveig Olsson-Hultgren sin tio delar långa fresk över det svenska samhället under 1900-talet. I fokus står arbetarklassens Sverige, i synnerhet kvinnornas – serien har löpt genom decennierna med kvinnopolitiska frågor som den röda tråden. Från barnarbete vid förra sekelskiftet och den spirande kampen för kvinnlig rösträtt landar berättelsen nu i ett kvinnokollektiv i mitten av sjuttiotalet, med aktioner mot pornografi som ett av inslagen, för att sedan avslutas och sammanfattas 1999.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Då har det gått exakt hundra år sedan Elin Andersson som elva­åring gav sig ut i världen för att försörja sin familj. Vad har förbättrats? frågar sig de nya generationerna. Det mesta – men kanske själva de mänskliga kontakterna har blivit sämre, funderar Elins syskonbarnbarn.

Huvudintrigen i Fyra systrar rör sig kring sextonåriga Nina, som år 1975 sänds från Malmö till kollektivet i Småland för att komma bort från dåligt sällskap. Hon lär känna den gamla Elin, kommer fram till vad hon tycker och tänker om livet, deltar i kollektivets vardag som innehåller såväl konkreta aktioner som stormöten och städning.

Olsson-Hultgren missar inget i detaljteckningen. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink flimrar hastigt förbi tillsammans med Jongs Rädd att flyga, inte bara som rekvisita utan som pockande röster för den unga Nina, som aldrig sett and­ra böcker än kärleksromaner från kiosken. Här finns också menskoppar, flyktingar från Pinochets Chile och furuklädda gillestugor. Och kvinnokampen måste få handla om såväl rätten till dagisplatser som rätten att uttrycka sig och rätten att gå på toaletter som inte skvätts ner av män.

Det är en medryckande, viktig och tankeväckande intrig, som tyvärr tyngs av en något svag psykologisk gestaltning och en sorts språklig förnumstighet. Det har kanske med viljan till lärodikt att göra, men resulterar ibland i endimensionella porträtt, inte minst av de fåtaliga manliga karaktärerna.