Solnit skärper tonen igen

Rebecca Solnit fortsätter skriva om vår tids feministiska kamper, om fysiskt och språkligt våld som kvinnor utsätts för. Sinziana Ravini konstaterar att könskampen bara verkar ha börjat.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Yttrandefriheten är en sak. Men att få sin röst hörd, respekterad och beundrad är en annan. Hur skall man annars förklara den legitimitetskris som feminismen fortfarande befinner sig? Alla de män som fortfarande mördar, våldtar, förlöjligar och tystnar kvinnor, världen över, inte minst i väst? Offentliga mäns röster har alltid slukat kvinnors röster i en mycket slug form av berättelsekannibalism, men sedan en tid tillbaka håller saker och ting på att förändras.

Rebecca Solnit, den västerländska feminismens feelgood-teoretiker, som brukar använda sig av humorn som vapen, inte minst i den kultförklarade essän Män förklarar saker för mig, har precis kommit ut med en ny bok om vår tids feministiska kamper, det fysiska och språkliga våldet som kvinnor utsätts för, i medierna och arbetslivet, om kändisar som O J Simpson som kom undan med ett mord på sin hustru och hennes älskare, Trumps stolta sexism, Bill Cosby som är anklagad för otaliga sexuella övergrepp men också om den enorma feministiska våg som sköljer över världen och de män som ansluter sig denna våg.

ANNONS

Hon tar bland annat humoristen Jay Leno som exempel som sade nyligen i en intervju : ”Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att tro på kvinnor. Åker man till Saudiarabien så krävs det två kvinnor för att vittna mot en man. Här krävs det tjugofem.” Enligt Solnit har dock feminismen i USA stött på ett stort hat, vilket bevisar vilket stort hot det fortfarande utgör mot patriarkatet.

Solnits exempel är alltid lysande. Hon berättar hur hon under en föreläsning fick en fråga från en man i publiken som undrade : "Varför har du inga barn ?". Hon svarade: "Skulle du ställa den frågan till en man?" Receptet är att bemöta slutna frågor med öppna frågor, eller ännu bättre – vägra frågan. Mannens fråga antydde att livmodern är en allemansrätt som alla har rätten att ha en åsikt om. Och när kvinnor blir våldtagna, skriver Solnit, så behandlas de ofta som om de hade våldtagit sig själva, eller i värsta fall, bett om det. De tystas ner. Men männen håller tyst också. Patriarkatet upprätthölls inte bara av våldsverkarna, utan också av dem som inget säger.

Berättelser kan rädda liv. Att kunna berätta historien om sitt liv, kan rädda ens liv. Men alla besitter inte den makten. Och vissa kvinnor vill inte ens ha den makten. Solnit skriver om den psykologiska självstympningen hos ikoniska sexobjekt som Marilyn Monroe, som enligt Norman Mailer bara "speglade njutningen hos dem som stirrar på henne".

ANNONS

Solnit försöker finna svaren på dessa problem i konsten och litteraturen. Hon uppmanar oss att vända böckerna mot sig själva. Att titta på vilka historier som heroiseras. I hennes lysande essä Män förklarar Lolita för mig ger hon sig på en av tidernas största klassiker Lolita, som skildrar historien om en äldre herre som förgriper sig gång på gång på ett barn.

När hon skrev om detta på Facebook, skrev en man att hon borde inse att historien är en allegori och att han inte skulle ha något emot en historia som handlade om hur kvinnor sprang omkring och lemlästade män, så länge det var bra litteratur. Solnit förklarar att det inte finns någon sådan strömning, vilket inte riktigt stämmer. Helen Zahavis Dirty Weekend skapade på 1990-talet en våg av kvinnliga antihjältinnor som tog hämnd på patriarkatet, men hon har ju rätt i att läser man tillräckligt många böcker där kvinnor betraktas som förbrukningsvaror, så blir man till slut påverkad. Konsten kan både skapa och krossa världar, så vi måste se upp med vilken konst vi förbrukar.

Solnit ondgör sig över att tidningen Esquire för en tid sen hade sammanställt en manlig litteraturkanon med rubriken De åttio bästa böckerna varje man bör läsa, varav sjuttionio var skrivna av män. Det dröjde inte länge förrän Solnit gjorde en ironisk motlista på 80 böcker kvinnor inte bör läsa, som innehöll bland annat böcker av Hemingway, Kerouac, Burroughs och Bukowski. Idel idealiserade män, som älskade att sexualisera våld mot kvinnor.

ANNONS

Solnit får mig också att upptäcka en rad feministiska tänkare som Anita Sarkeesian, Jessica Valenti, Michiko Kakutani, Anna Holmes, Elizabeth Sims. Den sistnämnda har startat en hemsida med namnet The Womansplainer: ”För män som har bättre saker för sig än att lära sig någonting om feminismen.” Jag ser också fram emot att läsa Roxane Gays omtalade bok Bad Feminist och hennes nytukomna bok How to be heard. I Solnits hjältehylla finner man också Philip Levine, Rainer Maria Rilke, Virginia Woolf, Shunryu Suzuki, Adrienne Rich, Pablo Neruda, Subcomandante Marcos, Eduardo Galeano, James Baldwin, Doris Lessing, Louise Erdrich och Elena Ferrante, ja helt enkelt kvinnor och män, som lyckas skriva empatiskt om både kvinnor och män. Jag hade gärna läst några funderingar kring litteraturens transor och hermafroditer: Orlando, Tintomara eller varför inte – Mademoiselle Maupin?

Könskampen verkar hur som helst bara ha börjat. Jag är dock mer och mer övertygad om kampen inte handlar om kampen mellan kvinnor och män, för det finns – behöver jag ens säga det (?) – lika många intelligenta män som det finns korkade kvinnor, utan om kampen mellan intelligenta och ointelligenta människor.

Jag skulle vilja gå så långt som att betrakta feminismen som en kamp mot dumhetens triumf. Ta bara Snowden, som Solnit nämner i boken. Folk kunde inte förstå varför någon vill ge upp en hög lön och tryggt liv på Hawaii – för att i stället bli världens mest eftersökta landsflykting. De anklagade honom för att vilja bli känd. Eftersom dessa är egoister och bara tänker på sig själva, så måste även Snowdens motiv ha varit egoistiska. Korkade människor utgår helt enkelt ifrån att alla tycker och tänker som de. Det är så dumheten avslöjar sig själv, och feminismens roll är att avslöja orättvisor mot såväl kvinnor och män.

ANNONS

När jag har slagit igen boken kommer jag att tänka på en film som jag såg med en före detta pojkvän, som brast ut i skratt när en kvinnan frågar sin man: "Men hur vill du att jag skall vara ?" och denne svarar "Glad, kåt och tacksam". Min dåvarande pojkvän höll med och ansåg att det var nyckeln till alla lyckade förhållanden. Tack men nej tack. När världen ser ut som den gör, föredrar jag att vara glad, kåt och arg.

ANNONS