Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Snälla Francesco, ta hem det här och rädda Eurovision!

Gabbanis ambition att uttrycka något djupsinnigt med låten ger Johanna Hagström inte mycket för. Men hon hoppas att han vinner. Eurovision behöver det.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag både tror och önskar innerligt att årets Eurovision song contest tas hem av en småklurig charmör som sjunger italopop med en dansande gorilla.

Varför i hela världen då? undrar kanske vän med känsla för stil och finess.

Jo, det ska jag förklara för er: Den italienska artisten Francesco Gabbani är lekfull. Det är något vi sannerligen har saknat i Eurovision.

På senare år har tre huvudfåror utkristalliserat sig i låtsnickeriet inför Eurovision:
1. Bidrag som försöker vara så topplistevänliga som det bara går.
2. Bidrag som tramsar till det totalt.
3. Mäktiga (och oftast dödligt tråkiga) ballader.

Med sitt bidrag Occidentali’s karma glider Francesco Gabbani obekymrat förbi de tre huvudfårorna.

Visst, låten har tramsinslag, som en man i apkostym och Gabbanis tvättäkta töntdans. Och den är uppenbarligen rätt för listorna, för det har redan dragit iväg som en raket i flera länder. Men han lyckas på något sätt balansera allt det där så att man tappar etiketterna och bara låter sig svepas med.

Gabbanis ambition att uttrycka något djupsinnigt med låten ger jag däremot inte mycket för. Han pratar gärna i intervjuer om hur texten är inspirerad av både Desmond Morris, Herakleitos och Karl Marx. Bla, bla, bla säger jag.

Nej, Francesco Gabbanis stora gåva i livet är hans lättsamma charm. Under repetitionerna har han äntrat den enorma scenen i International Exhibition Centre i Kiev som vore det en liten lokal festival. Han bryr sig noll om kameravinklar och publiken älskar honom, dansar hans fuldans och sjunger med i ”Namasté – alé!”

Eurovision behöver mer lekfullhet och betydligt mindre wailande balladsångare. Vinner Gabbani blir det dessutom Italiens första seger på 27 år. Det kan vi väl unna både dem och oss själva?

Gabbanis försprång hos spelbolagen har dock minskat under veckan i Kiev. Han har två stora utmanare, män de också: Portugals Salvador Sobral och Bulgariens Kristian Kostov.

Även Salvador Sobral är en något udda fågel i Eurovision på 2000-talet med sin mycket enkelt koreograferade (kanske inte ens kan kallas koreografi, han står på ett ställe och sjunger) smäktande Lady och Lufsen-låt.

Kostov, däremot, är som formgjuten för det här årtusendets talangjakter. Han är 17 år, har en seriefigursfrisyr, gluggarnas glugg mellan framtänderna och sjunger helt märkvärdigt bra.

Om Bulgarien och Portugal nafsar Italien i hasorna så har Sverige halkat lite nedåt hos oddsmakarna. Jag är tämligen säker på att Robin Bengtsson, som fått det utmärkta startnumret 24, kommer att få en fin placering.

Men toppstriden står mellan tre andra män i år.