Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Så sent som i går tänkte jag på att jag skriver mycket utifrån mina egna mardrömmer, utifrån de ögonblick då jag föreställer mig hur mitt liv kan rasa samman", säger Leïla Slimani, franskmarockansk författare.

Slimani avslöjar djup sexuell misär

Leïla Slimani konfronterar sina värsta rädslor genom att skriva. Vare sig det handlar om mördade barn i en fransk medelklassfamilj eller en reportagebok om den rådande sexuella misären i Marocko utforskar hon det mest intima.

I mobiltelefonen har hon en svartvit bild på sin morfar i Stockholm. Innan hon reser tänker Leïla Slimani berika familjealbumet med en selfie från samma plats. Men hennes viktigaste ingång till Sverige stavas Selma Lagerlöf.

När hon fick Goncourtpriset för sin andra roman, "Vaggvisor", var det som den trettonde kvinnan i prisets då 113-åriga historia. Sin dotter har hon döpt till Selma, "efter den första kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur".

- Jag älskar "Selma Lagerloff". Hon var min mormors favoritförfattare, hon läste Nils Holgersson för mig när jag var liten. Men Selma är också ett marockanskt namn, säger hon.

Erfaren nanny

I alla sina böcker strävar Leïla Slimani efter att få kvinnor att tala. I genombrottsromanen "Vaggvisor" låter hon Louise, en erfaren, fransk nanny i medelåldern, saliggöra sina upptagna arbetsgivare, det unga paret Paul och Myriam. Louise tar inte bara hand om deras barn. Likt det perfekta hembiträdet, en önskedröm för vilken ansträngd småbarnsfamilj som helst, går hon självuppoffrande loss med städattiraljerna och lagar ljuvliga middagar.

Men allt eftersom friläggs en historia om ett franskt klassamhälle och en känslomässig utsatthet som får våldsamma konsekvenser.

- Paul och Myriam gör sitt bästa, men samtidigt, och väldigt ofta har de attityder gentemot henne som de inte förstår är förödmjukande. De anser att deras bekvämlighet och barn går före allt, och om den här kvinnan accepterar att göra precis allt är det hennes problem.

Lågt värderat

Leïla Slimani och hennes man anställde själva en nanny för att ta hand som sina barn. I dagens Paris, där daghemsplatser är svåra att få, är nannyn ett vanligt val, framhåller hon, vilket inte hindrar att arbetet är lågt värderat, dåligt betalt och ofta utfört av papperslösa kvinnor.

- Jag hade lust att visa på vilket sätt det här är ett viktigt yrke, ett yrke som är svårt, som förtjänar att man ser på det med en mer ömsint och rättvis blick. Ofta utförs det av kvinnor som rest över halva världen för att ta hand om våra barn.

Klassamhället är närvarande även i "Sex och lögner", hennes intervjubok om den sexuella ofriheten i Marocko. Slimani får unga kvinnor att berätta om den misär och det våld som råder i ett land där alla sexuella relationer före äktenskapet är förbjudna, inte bara moraliskt utan i lagen.

- Om man har ett stort hus, chaufför och kan resa utomlands har man samma möjligheter att ha ett sexliv som i vilken europeisk storstad som helst. Men är man fattig och bor i ett enkelt kvarter, eller på landet, kan man bli offer för hemska saker, säger Slimani som pekar på hyckleriet, på den marockanska prostitutionen och den höga konsumtionen av pornografi.

Sex i bilen

För två år sedan blev två kända företrädare för det islamistiska regeringspartiet påkomna när de hade sex i en gammal Mercedes. Kvinnan och mannen var 62 respektive 63 år, och greps för äktenskapsbrott.

- Utan att vara gifta kan man inte hyra hotellrum. Människorna från det här partiet är konservativa islamister, jag avskyr dem men mår ändå så dåligt av den här historien. De är över 60 år och måste gömma sig för att kunna ha en sexuell relation, det är patetiskt och sorgligt.

Hennes vän och homosexuelle författarkollega, Abdellah Taïa, har berättat om sin fruktansvärda utsatthet som tonåring i Rabat.

Hårdast drabbade av den marockanska lagen är just de homosexuella, enligt Slimani. Det civila samhället är mindre benäget att stå upp för dem

- Homosexualitet är fortfarande tabu.

För egen del hade hon en skyddad uppväxt i en familj där döttrarna gjordes medvetna om rätten till sina egna kroppar, men också om att det gällde att vara försiktig.

Fast det var för att studera som hon flyttade till Paris, berättar Leïla Slimani som betonar att hennes bok är en av flera i en pågående marockansk rörelse.

- För många politiker är inte det här en viktig fråga. Men när folk äntligen pratar blir historier kända, då uppstår ett kollektivt medvetande. Det var därför jag ville skriva den här boken, jag ville få ner det absurda på papper!