Det är konsertens final och Holter, sång och keyboard, samt tre musiker på fiol, kontrabas och trummor förenar en självklar melodikänsla med tänkvärda texter.
Skivornas mångbottnade sound är enklare på en scen, snyggt när fiolen ersätter blås, och Holter blandar stämningsfulla synthmoln med cembaloliknande attack.
I stort funkar den komplexa musiken live, i nedbantade arrangemang, men jag önskar nästan att hon som vid förra Wow-besöket (2013) hade spelat i en kyrka, eller i en annan, mer intim lokal.