Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Skrivandet gav Schibbye och Persson distans

Journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye är klara med sin bok. Nu släpps deras berättelse om vad som egentligen hände vid gripandet och under tiden i etiopiskt fängelse. Gabriel Byström mötte dem för ett samtal om deras upplevelser.

De sitter bakom ett berg av böcker. Framför dem på det vita bordet ligger en mängd pennor. Flera av dem tomma på bläck. Under ett antal timmar har de signerat ett par tusen böcker. Intresset för att få läsa Johan Persson och Martin Schibbyes egna ord om gripandet, rättegången och fängelsetiden i Etiopien är rekordstort. Under hela våren och sommaren har arbetet med boken pågått. Kapitel efter kapitel har skickats till Göteborg och bokens redaktör Mattias Göransson. I mitten av augusti lämnades de sista raderna, boken skickades till tryck, Martin Schibbye pustade ut på hemmaplan i Farsta, Johan Persson tog ett plan till Bali.

Det är en detaljerad skildring av vad som hände. När de släpptes fick de tillbaka dator och anteckningsböcker, under tiden i fängelset har de smugglat ut tusentals sidor med anteckningar. Johan Persson säger att de för ett år sedan inte visste hur många trappsteg som återstod. I och med utgivningen av boken är de säkra på ”att ett av de sista trappstegen har passerats”.

Martin: Vi är gladare, lyckligare och friare. Det är en skönare känsla att vara klar med boken än att vara ute ur fängelset. Jag kan känna mig glad för första gången sedan vi kom hem. Det är ett nytt liv. Friheten är möjlig. Man kan unna sig att vara ledig en dag, man kan unna sig att vara hemma och vara närvarande. Det är en enorm befrielse.

 

Var ni tvungna att skriva boken för att få den känslan?

Johan: Det var jävligt viktigt att skriva boken för att må bra i huvudet.

Martin: Vi har ju inte lämnat fängelset bakom oss. Så snart vi kom hem tog vi fram anteckningar från öknen, sandiga gamla brev. Vi började om, levde om allting. Det gjorde ett vanligt liv omöjligt under året, vi har kämpat för att få en vardag att fungera. Det har varit ett högt pris, att stanna kvar i fängelset, men det gör samtidigt att vi nu kan säga att nu är nu, och det här var de 438 dagarna.

  

Ganska snabbt var ni återhämtade fysiskt. Har boken varit viktig för er mentala återhämtning?

Martin: Verkligen, vi har fått stenkoll på minut för minut vad vi gick igenom. Vi vet exakt vad som har hänt. När vi skrev det tror jag inte att vi bearbetade det på samma sätt, det var mer ett jobb. Men när vi lämnade det sista kapitlet och började läsa från början, då först fattade man vad vi hade gått igenom. Då kände man, ”shit, han dog ju”. Eller ”shit, vi blev ju skjutna”. Det var obehagligt att läsa, texten drabbade en, då låg jag vaken för första gången.

Johan: Vi har skrivit i någon slags affekt, men för någon månad sedan började vi förstå att folk verkligen kommer att läsa det här. Kommer jag framstå som helt galen? Vi har försökt vara ärliga. I många situationer så agerar man och säger saker som man kanske inte skulle ha sagt här och nu när man befinner sig i trygga Sverige i ett normalt liv.

   

Har ni varit rädda för hur texten ska tas emot?

Martin: Vi bestämde oss tidigt för att inte skriva med eftertänksamhetsglasögon. Nu har vi facit. Läsaren kanske tänker ”varför blåser de inte av” när vi sitter vid gränsen och väger för och emot, nu vet vi vad som hänt. Men vi kunde inte skriva boken med de glasögonen utan utifrån den kunskap vi hade i stunden. Vi har inte analyserat oss själva i detalj, utan har berättat vad vi gjort i varje steg.

Johan: Vi har haft några tusen sidor anteckningar inifrån fängelset som Martin skrivit vilket gjort att vi har kunnat bli obehagligt precisa i det vi har skrivit. Får man bara några meningar kommer lukter och smaker och allting tillbaks, det räcker med en liten ingång så blir det lättare att öppna upp.

   

Vad har varit svårast under arbetet?

Johan: För mig har det varit jäkligt svårt med tanke på att jag inte kan skriva. Det har varit svårt för Martin att få mig i telefon. ”Jag kan inte förflytta mig från a till b, ska jag skriva att jag lyfter foten”. Jag har haft hjälp av Martin, Anna (Roxvall) och en duktig redaktör.

Martin: Som journalist har det varit otroligt bra rent dramaturgiskt att ha de här två berättarjagen att laborera med. Jag tror att det gör att det blir ett driv i berättelsen.

  

Hur mycket har ni utelämnat för att skydda olika människor ni kommit kontakt med?

Martin: Den bästa boken går inte att skriva, så är det. Fängslade etiopier förekommer i väldigt få scener inifrån fängelset. De som är kvar har vi laborerat med namn på.

  

Har era anhöriga fått läsa boken?

Johan: Farsan fick den … Jag snackade med honom igår och han hade läst 200 sidor och tyckte det var bra. Morsan skrattade och grät när hon läste den.

Martin: Linnea är nog inte igenom hela, de vet om det mesta men inte alla detaljerna. För dem är boken också någon form av läkandeprocess. De följde det från utsidan, vi från insidan. Boken blir nog ett sätt att sätta punkt och gå vidare för alla inblandade.

  

Har ni kollat av vad ni har kunnat skriva med era medfångar och andra?

Johan: Ja, och samtidigt är det många som bett oss skriva eftersom det är deras enda chans. Men vi har ändå ibland valt att inte skriva för att konsekvenserna att bli omskriven inte alltid är enkla att överblicka.

Martin: Mycket av det som vi citerar inifrån fängelset är sådant som sagts i offentliga miljöer. På stormöten, i kyrkan. Vi har försökt välja scener som är representativa för ett år, scener som på olika sätt visar vardagen. Det finns en myt att om man låser in 200 människor i ett rum och ger mat till 50 av dem så kommer hundra slå ihjäl de andra hundra. Men vi har faktiskt varit inlåsta i ett sådant rum med 200 personer, människor delar med sig av sin mat och slår inte ihjäl varandra. Den mänskliga erfarenheten är hoppfull, att få se den där man minst av allt väntar sig att finna den. Solidariteten och ljusglimtarna. Vi har försökt plocka fram några sådana händelser.

  

Hur har ni förändrats av de 438 dagarna?

Martin: Jag kan peka på två tydliga förändringar. Jag är helt orädd, jag kan ta alla tjurar vid hornen, ”ja, skjut mig då”. Jag har stirrat döden i vitögat och klarat mig och det har gett mig en ny botten som kanske inte är helt positiv. Det andra är att jag har blivit väldigt blödig. Jag har svårt att se sorgliga filmer. Man tar åt sig av historier. Inte så mycket iakttagare utan mer delaktig i det jag ser. Jag har varit utsatt och kan känna igen mig i andra människors lidande och det är någonting positivt.

  

Har ni varit i kontakt med era medfångar sedan ni släpptes?

Martin: Vi har talat med folk som har muckat. Vi får samtal från Bangkok, från Lagos, Sydafrika. De ringer oss och då får vi rapporter från vad som hänt i Kality. Vad vi förstått så har det blivit mycket hårdare, hela Kality har blivit ett högsäkerhetsfängelse. Kidsen har flyttats till ett fängelse på landsbygden. De har bytt vakter och hela ledningen.

  

I våras var en svensk handelsdelegation på besök i Etiopien. Vad känner ni när ni ser att svenska företag åker dit och gör affärer?

Martin: Eskinder Nega (fängslad journalist) sitter kvar och är dömd till 18 år, han kräver sanktioner mot Etiopien. Jag förstår hans krav, regimen kommer fortfarande undan med vad som helst. Ingenting får några som helst konsekvenser. Jag skulle önska att H&M som är på väg in eller Ikea eller andra ändå tydligt markerade dess företags syn på mänskliga rättigheter och pressfrihet. Nu är det tystnad från de företagsledarna, man går in lite under radarn. Handelsdelegationen skulle ha kommit 2011 men den ställdes in när vi greps. Nu när vi är fria verkar det som om Kality har släckts ned men alla kolleger är kvar.

Johan: Det är svårt med sanktioner, allt är inte svart och vitt, alla investeringar är inte negativa men de som går in måste vara mycket medvetna om vilken regim de har att göra med.

Martin: Vi kommer skicka vår bok till vd:n för H&M och Ikea och till Lundinfamiljen och vi vill gärna träffa dem och diskutera efteråt. Om de har läst vår bok gör de inte investeringarna där ovetandes. Vi vill använda boken för att lyfta frågorna med dem som är på väg att investera i Etiopien idag.

Johan: Det är fortfarande samma skit idag. Det är förnedrande att sitta på Kality och behandlas som skit och så vet man att det sitter några as bara kilometer därifrån och bara skakar hand och ler och säger att Etiopien är världens bästa land. Hela Kality är fullt av samvetsfångar, det finns enorma mörkertal.

  

Hur ser ni i dag på Carl Bildt, UD och regeringens agerande?

Martin: Det finns tre perioder. En från att vi grips till att vi åtalas, en från att vi åtalas tills vi döms, och en från att vi döms till att vi blir fria. Den sista perioden finns inte särskilt mycket att säga om, där kommer politiken in på banan. Ska man lära något av det här – vad gör vi om två svenska frilansjournalister grips imorgon i Etiopien – då krävs det under de första kritiska dagarna att man från politisk nivå ringer ner och säger att det här är två svenska journalister, de var där på journalistiskt uppdrag. Att någon gör det på hög nivå borde ha skett i vårt fall.

  

Om Carl Bildt hade gjort det – hade det förändrat utvecklingen?

Johan: Det är svårt att säga, det blir spekulationer.

Martin: Det är inget han ska göra offentligt, men han ska lyfta telefonluren och ringa.

  

Nästa höst sätter Stadsteatern upp en pjäs av America Vera-Zavala om er tid i fängelset. Finns det tankar på att göra en film också?

Martin: Det finns ett stort intresse både i Sverige och internationellt. Men vi har en agent som sköter alla filmförfrågningar. Det pågår diskussioner.

Johan: Allt som inte är bok och utanför Sverige har vi en agent som sköter. Till exempel har vi kontakt med en etiopisk förläggare som vill ge ut den som säger att det kommer att bli en bestseller i Etiopien. Vi har alltid velat skriva för människor och inte om människor.

   

Hur många språk är den översatt till?

Martin: Än så länge finska. Det pågår förhandlingar med de nordiska länderna. Nu översätts den till engelska. Den väcker en del internationell uppmärksamhet. Al Jazeera har hört av sig liksom Sunday Times. Alla som på något sätt sysslar med pressfrihet är intresserade av vårt fall.

  

Nu har det gått ett år sedan ni släpptes. Boken är klar. Hur resonerar ni om framtiden?

Johan: Vi har inget intresse att bli Filip&Fredrik, men jag och Martin har rätt lika värderingar om journalistik, jag tror att vi kommer jobba igen men då gör vi det som fotografen Johan Persson och skribenten Martin Schibbye. Inte som Johan&Martin, inte som ett koncept.

Martin: Det kommer att bli en friare och mindre kravfylld relation, när det yttre tvånget släpper kan vi inte fortsätta på samma fastkedjade sätt men självklart så har vi ju en djup respekt. Vi kände inte varandra innan, det var bra, vi hade bara en vänskap att vinna och en yrkesrelation att utveckla. Det vore kul att lyckas med ett reportage någon gång, det hade varit en fantastisk känsla.

  

FAKTA

1 juli 2011 grips Johan Persson och Martin Schibbye av etiopisk militär när de befinner sig på reportageresa i den omstridda Ogadenregionen.

18 oktober 2011 inleds rättegången, svenskarna åtalas för terrorbrott och för att ha rest in i landet olagligt.

21 december 2011 döms Persson och Schibbye till elva års fängelse för understödjande av terrorism.

10 september 2012 släpps Persson och Schibbye och åker till svenska ambassaden tillsammans med ambassa­dören Jens Odlander.

14 september 2012 landar de båda på Arlanda.