Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ensemblen på en bild från i våras.

Skratteparadiset | Kyss mej shejk!

Skådespeleriet är avspänt och charmerande, lättheten smittar. Ibland lite flamsigt, men tempot är gott, skriver Sven Rånlund om Kyss mig shejk! med Skratteparadiset.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sommarfars

Sommarfars

Skratteparadiset,

Brännö Varv

Kyss mej shejk!

av Per Umaerus och Henrik Wallgren

Med: Harald Treutiger, Åsa Gustafsson, Tove Wiréen, Martina Jakobsson, Petter Eriksson, Emma Augustsson, Henrik Wallgren, Per Umaerus

T o m 31/7

Det spelas fars på Brännö Varv, mitt bland båtar, bråte och bryggor. Efter fjolårets Sköna skjut i skärgården, som debatterade militariseringen av Göteborgs övärld, är ensemblen Skratteparadiset tillbaka med Kyss mej shejk!, en både buskishejig och politiskt tuff fars om främlingsfientlighet och girighet.

I lustspel undviker man helst ledsamheter; här slås de direkt an. Emma Augustsson och Petter Eriksson, på cello och gitarr, gör en mollstämd version av Lasse Dahlquists helvita Brännövisa fast med sjunkande medelhavsbåtar, greker och magdans som – om ännu inte ”en gammal och kär tradition” – kanske kan bli öns mångkulturella ambition. Segregation i skärgården – kan vi tala om och skratta åt det?

Manus- och låtförfattarna Per Umaerus och Henrik Wallgren återanvänder pilsnerfilmsschabloner med snille och smak. Plotten är lättkokt à la Bröderna Marx, med komiken inställd på vägen snarare än målet. Här finns, hedersamt, även modet att under trevlighetens flagg faktiskt invända mot främlingsfientliga åsikter.

Verkligheten stryker an på fler sätt. Här gäller det Känsö, ön utanför Brännö som är till salu för byalagets räkning (vilket den också är). För att trissa budet uppfinner mäklaren C-G Gyllenstråle (Harald Treutiger) en fejkshejk, med betydande följder för öbornas egenintressen och tankar om det främmande.

Karaktärerna från fjolårets uppsättning är tillbaka. Martina Jakobsson som Fröken Coco jobbar numera med kroppen på nätet och räknar likes och följare. Tove Wiréen är det glittrande rivjärnet men har hittat nyttan med män, nu när hon vill adoptera. Harald Treutiger och Per Umaerus har lämnat försvaret och på sina sätt blivit entreprenörer. Och i spetsen Åsa Gustafsson och Henrik Wallgren, som syskonen Maja och Lasse Wahlquist, så inavlat öbonniga som fördomar förmår.

Skådespeleriet är avspänt och charmerande, lättheten smittar. Ibland lite flamsigt, men tempot är gott. Särskilt sångerna bär fram den ironiska och varma tonen, en solidarisk, strong nerv så det rent knottrar sig. Eller, är det kanske kvällsbrisen.