Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Skrämmande angeläget om vår tids terrorism

Både antologin Den ensamme terroristen? och reportageboken Nazisten som teg utgör skrämmande läsning. Ultranationalismens terrormetoder är sofistikerade, intelligenta och utgår framför allt från en hög grad av organisering, skriver Henrik Arnstad, som läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Mattias Gardel Heléne Lööw Michael Dahlberg-Grundberg
Den ensamme terroristen?
Ordfront förlag

 

Sakprosa
Cristoph Andersson Andreas Förster
Nazisten som teg
Norstedts förlag

Någonting är väldigt fel. Enligt säkerhetspolisens årsbok över 2016 skedde inte ett enda terrordåd i Sverige förra året. ”Inget attentat inträffade”, skriver myndighetschefen Anders Thornberg. Likväl drunknade Sverige i terror. Nazister detonerade en serie bombladdningar i Göteborg och 92 flyktingboenden attackerades via mordbrand, varav merparten förblivit ouppklarade. Moskébränder kompletterades med en omfattande rasistisk mordhotsindustri som svepte över rasifierade, kvinnor, HBTQ-personer, journalister, författare, konstnärer, forskare och politiker.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Denna polariserade bild av terrorismen i Sverige beror på hur fenomenet definieras. I praktiken utgår Säpo från gärningspersonernas identitet. Om terroristen inte är ”muslim” (stereotyp svartmuskig och skägg) utan ”etnisk svensk” (ljushyad), upphör terrordåd att vara terrordåd. Ett provocerande konstaterande, inte desto mindre tycks det vara sant. Inte ens sverigedemokraten Anton Lundin Petterssons rasbiologiska massaker i Trollhättan 2015 var terrorism. Påståendet är vidare mätbart empiriskt:
• Den som söker på orden ”rasism”, ”nazism”, ”nazist”, ”Nordiska motståndsrörelsen” eller ”Sverigedemokraterna” i säkerhetspolisens årsbok 2016 får noll träffar.
• Den som söker på ordet ”islam” får 36 träffar (trots att inget muslimskt terrordåd drabbade Sverige 2016).

Det är därför oumbärligt att två nya böcker behandlar vår tids terrorism. Dels Den ensamme terroristen? Om lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar av forskarna Mattias Gardell, Heléne Lööw och Michael Damberg-Grundberg; dels Nazisten som teg av Christoph Andersson och Andreas Förster.

Experten Mattias Gardells har tillgång till annan terrorstatistik än den som produceras hos Säpo. Gardell hänvisar till Global terrorism database när han påpekar att antalet terroristincidenter i Sverige ökat till rekordnivåer. År 2015 ”sköt statistiken i höjden, med totalt 36 incidenter”, skriver Gardell. Majoriteten attentat utgjordes av attacker mot asylboenden, HVB-hem och moskéer. Gärningspersonerna förblir vanligen okända, om än hyllade ”i radikalnationalistiska sociala medier”, skriver Gardell lakoniskt. Eller för att citera nazisterna i Uppsala; "haha, vi kommer alltid undan". Men undantag finns.
Terroråret 2016 inleddes med ett brandattentat mot moskén i Borås. Gärningsmannen kunde ställas inför rätta, eftersom han fångades på film då han fyllde på bensin i en juiceflaska på en mack. Mannen var sverigedemokrat och ansåg att man ”blir äcklad av alla jävla svartingar”, skriver Gardell. Säpo ansåg trots det inte att terrordådet var ett terrordåd.

Gardell påpekar att även salafisten Rakhmat Akilov, som genomförde terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, betraktas som ”lone wolf” enligt den internationella terrorforskningens terminologi. Samma sak gäller ”lasermannen” John Ausonius samt de rasistiska mördarna Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson. Operativt har denna form av terrorism fördelar, jämfört med organisering av terrororganisationer. Säkerhetstjänster har svårt att skydda samhällen från ensamma terrorister som plötsligt stjäl en lastbil och kör in i en folkmassa. Oavsett graden av övervakning, auktoritära terrorlagar eller andra disciplinära statliga åtgärder. Det ledarlösa motståndets taktik togs in i nutiden via ”den amerikanska vit makt-miljö som växte fram i USA under 1900-talets sista årtionden”, skriver Gardell. Denna form av terror skapar i dag fruktan världen över, oavsett ideologisk hemvist.

I boken Nazisten som teg skildrar Christoph Andersson och Andreas Förster hur internationell den fascistiska terrorismen blivit, utifrån den tyska nazistiska terrororganisationen Nationalsozialistischer Untergrund (NSU). NSU genomförde ett tiotal mord, flera bankrån och bombattentat 1999–2011 och boken skildrar rättegången mot en av nazisterna (Beate Zschäpe). Denna rättsprocess utgör främst bokens fond.

Huvudsakligt fokus är den nutida ultranationalismens paradoxala transnationella karaktär. 
Tyska nazister, svenska sverigedemokrater, norska fremskrittspartister, bulgariska Ataca, grekiska Gyllene gryning, amerikanska Trump-supportrar – och så vidare i all oändlighet – kan gräla om mycket, inte minst om huruvida de främst hatar judar eller muslimer. Likväl har ultranationalisterna täta kommunikativa band och är ideologiskt överens om det mesta. De eggar varandra mot ”kulturmarxister”, ”vänsterextremister” och ”PK-feminister” – det vill säga i princip alla som inte har samma samhällssyn som de själva. Andersson och Förster visar hur tyska NSU arbetade med bland annat svenske John Ausonius som inspirationskälla.

De avgörande nationella barriärer som utmärkte mellankrigstidens europeiska fascismer, har i dag ersatts av den gränsöverskridande idén om ett gemensamt europeiskt försvar. Antingen mot ”den judiska världskonspirationen” eller mot ”islamiseringen”. I denna föreställda gemenskap kan antisemiter till och med uppskatta Israel, som skyddsbarriär mot ”muslimerna”. Förutsatt att ”sionisterna” inte kommer till Europa. Eller åtminstone, enligt Sverigedemokraternas antisemitism, inte inbilla sig att man kan vara ”jude och svensk samtidigt”.

Skillnaden mellan 1930-talets fascismer – inklusive den tyska nazismen – och dagens ultranationalister (fascister, högerpopulister och auktoritärt konservativa) är att rörelserna i dag inte förbereder europeiskt storkrig, stater emellan. Det möjliggör transnationell vänskap. Antirasisten Patrik Hermansson, som infiltrerade nazister i USA, vittnar om den internationella gemenskap grupperna manifesterar. 

Ambivalensen hos de statliga säkerhetstjänsterna, angående den ultranationalistiska och rasistiska terrorn, utgör en fara för de västliga demokratiska statsskicken. Det gäller såväl Donald Trumps oklarhet angående amerikansk nazism såväl som svenska Säpos fumliga inkompetens angående rasistiska terrordåd.

Både den akademiskt torra antologin Den ensamme terroristen? och reportageboken Nazisten som teg utgör skrämmande läsning. Konstaplarna på hemliga polisen ser inga problem, samtidigt som flyktingboenden brinner och tusentals hukar under mordhot. Det är ingen fara. Förutsatt att du är vit och inte mopsar med rasisterna. De andra får väl skylla sig själva?