Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Skräckvandring bland böcker

Det är spöktider just nu och vad passar bättre än att dyka ner i den svenska litteraturhistoriens läskigaste rum, bland slemma munkar och abbedissor. Det har litteraturforskaren Mattias Fyhr gjort – Ulrika Knutson följde med i spåren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Mattias Fyhr
Svensk skräcklitteratur 1. Bårtäcken över jordens likrum
Ellerströms

Det är spöktider just nu och vad passar då bättre än att dyka ner i den svenska litteraturhistoriens läskigaste rum, bland slemma munkar och abbedissor. Det har litteraturforskaren Mattias Fyhr gjort – och Ulrika Knutson följde med i spåren.
Spöken, gastar, varulvar och osaliga andar har vandrat vid människans sida sedan urminnes tid. Kanske var all litteratur en gång skräcklitteratur? Åtminstone i den enklaste av definitioner, "att framkalla rysningar".

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den tesen driver Mattias Fyhr, litteraturforskare vid Jönköping University och landets främste auktoritet på skräck. I år ger han ut ett blivande standardverk, Svensk Skräcklitteratur I. Bårtäcken över jordens likrum.

Den underbara undertiteln har han hämtat ur Julia "Europhrosyne" Nybergs skräckballad om den olyckliga Cunigunda. Nyberg är annars mest känd för körsång vid valborgsbrasan, särskilt Vårvindar friska. Men frasen "Klaga mitt hjärta, klaga! O hör" syftar inte alls på vårens blå melankoli, utan på Vålnaden blodig (av den fallne Modig) som med bajonetter och annat krigets elände spökar i en annan av hennes läskiga ballader.

Skräckballader är kända och älskade sedan medeltiden, och blomstrade även på sjuttonhundratalet, inte minst i Anna Maria Lenngrens vård. Hon både skrev skräck och parodierade den. Men Mattias Fyhr är ganska summarisk när det gäller skräck i äldre tider. Det äldsta svenska skräckdramat (Rosimunda, 1665) skrevs pikant nog av läkaren Urban Hiärne. Var det för att avreagera sig från samtida häxprocesser? Fyhr hinner också påminna om att redan Olaus Magnus på 1500-talet skrev om varulvar, som alltid varit vanligare på våra breddgrader än vampyrer. Det har kanske med klimatet att göra, vampyrer vill ha lättklädda offer. 

Fyhr koncentrerar sig på tiden mellan Gustav III och 1850, en blomstringstid för genren. Intrycken från England är överväldigande, och det är inte konstigt. Ann Radcliffe anses vara upphovet till den "gotiska skräckromanen", där en ung oskuldsfull kvinna en mörk och stormig natt kommer till ett dystert slott ute på övergiven hed. Månntro det spökar också?
Under Gustac III:s tid fick svensk teater en skjuts, så även skräckdramat. Kungen bidrog själv med en klassiker, Den svartsjuke neapolitanar'n, med självmord och levande begravda skönheter och en scenanvisning om en två minuter lång tyst paus, för publiken att skrika och gråta ut.

Det längsta och litteraturhistoriskt roligaste kapitlet ägnas Erik Johan Stagnelius, romantikens superhjälte. Övertygande visar Mattias Fyhr att denne vankelmodets och erotikens mästare också var ordentligt påläst i samtidens populärkulturella skräck, som inspirerade honom till fullfjädrade skräckdramer som Riddartornet, där alla genrens krav respekteras. Inte ens huvudpersonen Mathilda är unik, så skulle en skräckprimadonna heta. Många framstående Stagneliusforskare får hacka i sig att de helt har missat detta. 

Å andra sidan tycker jag att Fyhr blir rätt entonig när  han tar alla tidigare forskare i örat för att de inte alltid, i alla lägen, har hört de intertextuella spökena rassla med kedjorna. Det är inte så lite av "fanzine" över Fyhrs bok, han ser som sin huvuduppgift att försvara genren. Han är fantastisk på att snoka upp samtidsbelägg på skräck i för länge sedan döda broschyrer, däremot är han inte alltid övertygande i diktanalys. Det blir en smula platt om Fyhr hävdar att det överordnade målet med Stagnelius Till Förruttnelsen! – Hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger – bara skulle vara att framkalla rysningar. Den existentiella reflektionen tar trots allt störst plats.

En ny bekantskap är Constans Pontin, kammarherre hos Oscar I. Han fick succé med dramat Agda, som utspelar sig bland slemma munkar och abbedissor i Vadstena. Biskop Brask och Gustav Vasa dyker upp. Den hemske munken Berthil blir levande begravd. Redan samtiden tyckte att Pontin gav nidbilder av katoliker, att så håna en religion var "fult av en Förf".

Det hade varit roligt att höra Mattias Fyhr resonera mer om varför skräcken blomstrar just i det tidiga artonhundratalet. I förordet nuddar han vid den intressanta frågan om var gränsen går mellan skräcklitteratur och spökhistorier. 

Vill man se den riktiga gåshuden knottra sig får man kanske lämna konsten och ge sig ut i etnologins tussemörker, bland mylingar, glosuggor, gravbloss och förfädrens hisnande julottefärder. Det var ju rena verkligheten som satte skräck i folk, inte fiktiva spöken att mysrysa åt i biblioteket ...