Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Skogen | Döden

Det är en ynnest att få besöka Döden men också att få resa sig och gå därifrån, skriver Mikaela Blomqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Skogen

Döden

Koncept & scenografi: Johan Rödström i samarbete med Lula Children of the Sun.

Medverkande: Fredrika Byman-Moberg och Soledad Howe och besökaren själv

Spelas t o m 3/2

Cyniker brukar gärna påpeka att vi alla genom att leva redan är långsamt döende och i linje med detta smyger sig liksom Skogens pjäs Döden på innan den börjar på riktigt. Jag har fått ett kontrakt att skriva under och ta med och under dagen får jag ett förberedande samtal. Klockan 20.17 står jag ensam utanför en liten dörr belägen öster om Fjärde långgatan 28 och tänker, enligt uppmaning, på döden. Egentligen tänker jag dock mest på att mina strumpbyxor hasar ner, att mitt nagellack är avflagat och att döden just nu känns något banal. Men när dörren väl öppnas försvinner alla sådana tankar för Döden är lika ambitiös som välgenomförd.

Det rör sig som vanligt med Skogen inte om någon pjäs i traditionell mening utan besökaren slussas runt ensam mellan olika rum. Till min egen förvåning är jag märkbart nervös när jag kryper in i det första mörka rummet men strax märker jag att det är skrämmande bekvämt att lugnt låta sig överlämnas i Dödens händer och ledas runt. Jag får ett par hörlurar som ger konkreta instruktioner blandat med spridda viskningar som dirigerar tankarna och en ledsagare följer mig bitvis på vägen.

Så regisserar Skogen ett drama inne i besökaren snarare än ute i rummet och det med mycket stor framgång. Pjäsen är på en gång händelserik och kontemplativ. Besökaren rör sig från mjuka mörker med skakande golv, till ett rum som är plågsamt ljust och tomt, ett annat som är varmt och hårbeklätt och slutligen en stor sal med flera bäddar där hon skall liksvepas. Där hörlurarna tidigare fungerat isolerande får nu i stället tygbitarna och lindorna samma effekt. Och medan jag blir omsorgsfullt iordninggjord, inpackad och alltmer orörlig förstår jag för första gången konkret det faktum att vi alla dör ensamma. Det är en ynnest att få besöka Döden, men också att få resa sig och gå därifrån.