Den nazistiska utmaningen 1933–1945 var mycket mer än enbart ett tyskt projekt. Till stora delar var detta barbari internationellt. Särskilt syns det i rekryteringen av frivilliga till Waffen-SS, nazismens politiserade elitförband i ökända svarta uniformer. SS-chefen Heinrich Himmler ville samla Europa i förintelsekrig mot ”rasfienderna” och rekryterade frivilliga från alla möjliga länder – inte minst Skandinavien.
Nu ger världens mest ansedda vetenskapliga förlag Oxford University Press ut en spännande forskarantologi om Waffen-SS:s europeiska icke-tyska styrkor; The Waffen-SS: A European History, redigerad av Jochen Böhler och Robert Gewarth. Glädjande marginalanteckning är att två framstående svenska historiker medverkar: Matthew Kott och Mats Deland.
Norden intressant
Bokens styrka är dubbel. Dels ger den en skarp historisk redogörelse för hur rekryteringen till Waffen-SS gick till och hur de internationella förbanden fungerade i kriget. Men verket skildrar även hur komplext och varierat minnet av de frivilliga förvaltas i dagens Europa, där nazismen normaliseras samtidigt som antalet levande SS-soldater blir allt färre.
Norden är särskilt intressant för forskningen kring Waffen-SS. Av rasideologiska skäl var Skandinavien viktigt för SS-rekryteringen. Norge, Danmark och Sverige ansågs befolkat av synnerligen renrasiga ”ariska germaner”. Européer som inte bedömdes ”germanska” exkluderades från början av SS (exempelvis finländare, vilka betraktades som ”asiatiska mongoler”). Men när de tyska behoven av stridande steg efter anfallet mot Sovjetunionen 1941 bytte Waffen-SS sin germanska identitet mot en europeisk. Allt fler nationaliteter tilläts bli frivilliga. Soldaterna fick höra att de förde en gemensam europeisk kamp mot ”judebolsjevismen”, snarare än att de stred för Hitler. Det är ingen slump att anfallet mot Sovjetunionen innebar starten för den – likaledes internationella – Förintelsen.
Få svenskar
Den skandinaviska historien angående SS-frivilliga skiljer sig åt, utifrån respektive lands krigsöden. Danmark gjorde enbart symboliskt motstånd när Tyskland anföll i april 1940 och fick som belöning behålla sin formella självständighet. Att bli frivillig i Waffen-SS erbjöd lockande möjligheter, som 12 000 danskar nappade på. Av dessa godkändes ungefär hälften. I Norge däremot mötte det tyska anfallet 1940 hårt motstånd, varför den efterföljande SS-rekryteringen gick något trögare. Cirka 5 000 norrmän stred i Waffen-SS.
Sverige ockuperades aldrig av tyskarna varför rekryteringen förblev närmast försumbar (på samma sätt som stödet för den svenska krigstida nazismen var mikroskopiskt). Färre än 200 svenskar blev aktiva soldater i Waffen-SS, skriver författarna. Dessutom deserterade svenskarna oftare än andra SS-frivilliga. Likväl förvaltas det svenska arvet av Waffen-SS än idag i Sveriges riksdag, eftersom SS-veteranen Gustav Ekström var av en av grundarna av Sverigedemokraterna.
Tyskarna blev befriare
Lika intressanta ur ett nordiskt perspektiv är de baltiska staterna, som ockuperades av Sovjetunionen 1940 innan tyskarna kom 1941. Många balter uppfattade tyskarnas ankomst som en befrielse och numerärerna frivilliga i Waffen-SS blev enorma, jämfört med Skandinavien. Uppemot 115 000 letter och 40 000 estländare stred i tysk uniform under kriget. Den baltiska erfarenheten skapade sedan en tvehågsenhet, angående den efterkrigstida minneskulturen kring de nationella SS-soldaterna. Detta blev en del av den globala utvecklingen efter 1945.
När kalla kriget trappades upp 1950 minskade den västliga hatiska inställningen mot veteranerna från Waffen-SS. Tvärtom erbjöd deras erfarenhet av strid mot Sovjetunionen plötsligt karriärmöjligheter. I exempelvis Västtyskland ”involverades under 1950-talet före detta SS-personal i uppbyggandet av en anti-sovjetisk skuggarmé bestående av 40 000 man”, enligt boken. När kalla kriget tog slut åren runt 1990 kunde Europas SS-veteraner på allvar börja bearbeta sin publika minneskultur, inte minst i de stater som frigjorde sig från det kommunistiska förtrycket.
Från skurkar till hjältar
Denna problematiska utveckling har enligt boken varit extra tydlig i Baltikum och Ukraina. Krigsförbrytarna från Waffen-SS gick från att vara historiens vidrigaste skurkar till att – av vissa – tolkas som frihetshjältar. Detta har fått nutida geopolitiska konsekvenser, när rysk propaganda uppmärksammar nationella hyllanden av SS-veteraner som legitimering för internationell aggression. För att göra det hela ännu mer komplicerat kan kritik mot kulten kring SS-veteraner tolkas som medlöperi med putinismen, även i svensk debatt. Vårt förhållande till minnet av Heinrich Himmlers svartuniformerade vidrigheter har plötsligt blivit komplicerat och svårhanterligt.
Frågan är hur denna utveckling kan sättas i samband med den snabba normalisering av Europas judehat, som vi idag ser. För bara några år sedan representerade nazismen ondskan på jorden, idag har den monter på bokmässan i Göteborg. Den politiska tanken att Europas alla judar ska mördas anses plötsligt ha en naturlig plats i demokratin, enligt debattörer både till vänster och höger. För att få perspektiv på detta gör du klokt i att läsa The Waffen-SS: A European History.
