SKÖVDE KONSTHALL: Torbjörn Nolkrantz

ANNONS
|

När Torbjörn Nolkrantz nu vid nyss fyllda sjuttio ställer ut på Skövde Konsthall är det ingen retrospektiv vi får se. Tvärtom är det en lägesrapport från en målare mitt i full aktivitet och utveckling. Det är inget ängsligt sneglande åt hypade konsttrender. Trots det känns hans måleri så fräscht och mitt i samtiden. Han målar på och utvecklas långsamt men målmedvetet, organiskt som den natur han ofta skildrar i sina bilder.

Det finns ingen ism att sortera in hans måleri i. Därtill är det alldeles för eget och egensinnigt. Det är inte i orden hans målningars betydelser finns, utan som det alltid är med bra konst, innan och efter dem.

ANNONS

Visst svarar hans målningar på konsthistoriens uniformerande rop. Men bara i förbigående. Naivism? Javisst. Expressionism? Det också. Kolorism? Hur skulle annars måleriet fungera? Så kan man hålla på. Alltid får man träff på något kriterium. Men, och det är en poäng här, hans måleri spretar inte. Man känner igen målaren Nolkrantz, till och med i de arbeten som inte är målningar. Kanske träder ett typiskt drag i hans måleri särskilt tydligt fram just i en av utställningens skulpturer. Han har tagit en uppochnervänd klädhylla med fina gamla förkromade klädkrokar. Trots att de är gjorda i blank metall har Nolkrantz sett trädtecknen som också finns i dem. Han har ställt ett par leksaksbilar emellan. Vi ser föremålen tydligt. Ändå är det främst något annat vi ser.

På en nivå är hans målningar enkla. Det finns en direkthet och självklarhet i hans lågmälda måleriska tilltal. Motiven är mycket konkreta föremål som bilar, hus, fåglar och hundar. Inte avbildningar av det yttre förstås, sådant ägnar sig väl ingen målare åt i dag, knappt ens en fotograf. En del målningar är gjorda som om man använt en värmekamera som i stället för gradtal och värmeläckor registrerar känslotemperaturer. Särskilt bilderna med hus som motiv berättar om utsatthet och relationer. En av målningarna visar ett kulet miljonprogramsområde med husens betongkuber som luckor i en julkalender. Det är som om hela situationen kan skildras i svart och vitt och framför allt grått. Men det går svarta streck mellan kuberna. Ett nätverk med markeringar av förbindelse och gemenskap, men på samma gång bilden av det krackelerande folkhemsbygget.

ANNONS

Jag ser ett vemod i de här bilderna. Den frågande konstnärsblicken snarare konstaterar än ifrågasätter. Den dröjer sig kvar och begrundar. Efter ett tag tycks han se det sedda på ett osett sätt. Och då kan han förnimma fågeln där vi andra bara ser arten, huset där vi bara ser en kåk. Han hör något i tystnaden. Många av hans målningar skildrar det som Gunnar Björling beskrev med orden Det stora enklas dag. Just det poetiska draget i hans bilder är påtagligt. Mångtydigheten parad med det djupt personliga. Hans målningar smeker ögat med händer grova av erfarenhet.

Men det finns också en stillsam humor i bilderna. Den är aldrig vitsig, snarare underfundig, Hans målningar känns liksom konstnären själv varma och vänliga. Men det finns alltid ett stänk av melankoli i leendet.

Till stilen kan bilderna höra till en krets där till exempel Ulf Lundkvist finns. Men Hans Wigert och Jarl Ingvarsson, eller för den delen Evert Lundquist för att ta någon ur en tidigare generation, är väl egentligen närmare själsfränder. Liksom dessa tar han det han behöver ur måleriets och populärkulturens rekvisitaförråd och blandar det som han lyster.

Torbjörn Nolkrantz målningar för oss till okända platser som känns välbekanta. Eller kanske snarare tvärtom. Det handlar om okända sidor hos det välkända. Att försöka ringa in betydelsen är som att försöka fånga en solkatt. Man känner den påtagligt. Den både värmer och retar ögat. Men när man ska fånga den flyr den undan fast den i allra högsta grad finns kvar.

ANNONS

Torbjörn Nolkrantz målningar visar oss saker som vi alltid haft framför ögonen, men aldrig riktigt sett.

ANNONS