Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Sjostakovitj och kampen för konstnärligheten

Vad är värst för konstnären i ett totalitärt samhälle: att vara i onåd hos makten eller njuta dess gunst? I Julian Barnes roman Tidens larm ställs frågan utifrån kompositören Dmitrij Sjostakovitj karriär, en tid genomsyrad av Stalinregimen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
Julian Barnes
Tidens larm
Forum

De brukar komma på natten, och i ett försök att skydda hustru och barn inväntar han arresteringen i trapphuset med väskan packad. För syns skull åker han några våningar ned och tillbaka igen ifall han råkar på en granne.

Mannen på trappavsatsen är kompositören Dmitrij Sjostakovitj, huvudperson i Julian Barnes roman Tidens larm. Dmitrij har vid tiden för händelsen skrivit ett par publikhyllade symfonier, och nu en opera, Lady Macbeth från Mtsensk, som också den till en början röjer framgångar. Tills att Stalin själv blir nyfiken och besöker en av konserterna, dold bakom ett draperi. Kompositören beordras närvara, men allt går åt pipan och innan musiken tystnat har Stalin lämnat byggnaden.

I Pravda, partiorganet, fördöms därefter operan under rubriken ”Kaos i stället för musik”. Artikeln är fylld av klichéer som signalerar att kompositören fallit i onåd hos Makten. Operan beskylls för att ha svängts ihop i syfte att behaga de dekadenta, de som förlorat ”all sund känsla för musik”. Verket ”snattrar och grymtar och brummar”, enligt kritikern och sägs ha stilistiska likheter med jazz (läs: inte alls bra). Angreppet är inte enbart estetiskt, det är också politiskt. Sjostakovitj är kälkborgare och formalist och vänsterradikal och andra invektiv. Skribenten är anonym, men avsändaren tydlig nog och formuleringarna av en så allvarlig grad, att Dmitrij inser att han har mer att frukta för än bara sin karriär.
Han inser också att det är lätt att framställa honom som en skönande på glid genom livet, till synes utan motgångar. Geniet, som rönte framgångar som kompositör redan som 19-åring. Han tänker sig att Pravdas läsare, ”medvetna om att berömmelse ofta leder till fåfänga och självgodhet”, med lätthet instämmer i att ”kompositörer gärna fjärmade sig från den typ av musik som folk ville höra."
"Och eftersom alla kompositörer var anställda av staten, vore det väl också statens plikt att ingripa mot dem som väckte förargelse och se till att de åter kom i större samklang med sin publik. Det lät väl ändå fullt rimligt?"

För totalitära och auktoritära regimer är det väsentligt för makten att kontrollera de kulturella uttrycken. De ser konsten och litteraturen som instrument för att forma den nationella självbilden som de vill ha den. Konstnärerna i Stalins Sovjetunionen kallades för ”själens ingenjörer”, och förväntades ha en aktiv roll i samhällsutvecklingen. Partiets direktiv till kompositören är ett skriva ”melodisk musik för Folket”. Och det som inte omedelbart känns igen mot det kriteriet beskylls för formalism. Allt för upptaget av form, till nackdelen för ett begripligt innehåll.

Tidens larm är indelad i tre kapitel. Alla inleds med en variant på meningen: ”Det enda han visste var att det här var den värsta tiden.” Och gör sedan nedslag vid tre punkter, platser och tider i kompositörens liv.

Dmitrij Sjostakovitj karriär har, som en schlager, toppar och dalar och en genomgående fråga i boken är vad som är värst för konstnären i ett totalitärt samhälle: att vara i onåd hos makten eller njuta dess gunst? Och om statskontrollerad konst, som faller till föga för Maktens krav, kan beskydda dess upphovsman och förmedla något som inte korrumperats av anpassligheten.
"Kunde ironin skydda hans musik? Ja, i den mån musiken förblev ett hemligt språk som gjorde det möjligt att smuggla saker förbi fel öron. Men den kunde inte existera enbart som en kod: ibland kände man ett intensivt behov av att få säga sin ärliga mening om saker och ting."

De tre kapitlen har getts namn efter de platser de tar sin utgångspunkt i. På trappavsatsen, på planet och i bilen. Utifrån dessa rumsliga fokuseringar rör sig texten sedan associativt i samklang med huvudpersonens tankar. Dmitrij Sjostakovitj anser sig själv vara en på djupet blyg och ängslig person. ”På en fotbollsmatch var det sällan han skrek eller tappade självbehärskningen som så många andra”, står det. Också boken i sig är behärskad i sina åthävor, det här är ingen text som tutar och går på. Den är snarare meditativ, luftigt med täta pauser mellan varje stycke. Formstark, om ordet kan förstås som lätthet. Översättningen av Mats Hörmark är högst välstämd, också den.

Skönlitterära författare är sällan bäst när de filosoferar. Det måste de inte heller vara, huvudsaken är att gestaltningen fungerar, men Julian Barnes behärskar konsten att berätta också med intellektet. Det är en balanserad bok, med frågeställningar som är mer aktuella i vår tid än vad ytan först kanske ger sken av.