Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Sista chansen att se konstbiennalen

På söndag är det slut. Då stänger årets konstbiennal i Göteborg. Vi följde med på guidad visning på Röda Sten Konsthall.

Årets biennal har fått blandad kritik och trots att man låtit konsten ta plats utanför konsthallarna, som på Chalmers, Masthuggskyrkan, Myrorna och Hjalmar Brantingsplatsen, så har biennalen haft svårt att nå ut till den breda publiken.

Men det finns undantag. Konstpedagogerna har provat att använda uppsökande verksamhet för att nå ny publik. Bland annat har de presenterat biennalen på flera Träffpunkter för seniorer i Göteborg.

– ­Det viktigaste har varit att vi har träffat människor där de befinner sig. Vi måste plocka upp människorna som möter konsten på stan, säger konstpedagogen Amanda Eriksson.

"Intressantare än en Picassoutställning"

Det har blivit en succé i det lilla. När Amanda Eriksson besökte Träffpunkterna i Lundby i måndags blev nyfikenheten så stor att det snabbt arrangerades en specialvisning på Röda Sten Konsthall tre dagar senare, inklusive kaffe och konstprat efteråt.

– ­Jag blir alltid lite uppåt av att tvingas uppleva nya saker. Det är mycket intressantare än en Picassoutställning, även om den förstås har sina kvaliteter, säger Irene Lundmark.

Redan efter måndagens träff gick Elisabeth Sjöstrand till Hjalmar Brantingsplatsen, där den danska konstnären Jens Haaning ställer ut ljudverket Turkish jokes – grova skämt på turkiska som konkurrerar med hållplatsens alla ljud.

Vandalisering och sönderblåsta verk

Hon blev dock besviken.
– ­Informationsskylten var avbruten och ljudet var avstängt, konstaterar hon.
– ­Vi har haft en del sådana problem i år, medger Amanda Eriksson.

Det har inte bara handlat om vandalisering av verken. Den spanska konstnären Francesc Ruiz uppbyggda gata, med stora serierutor på plywoodväggar, utanför Röda Sten blåste helt enkelt sönder.

Videoverket Hesteofringen från 1970, av Lene Adler Petersen, Bjørn Nørgaard och Henning Christiansen, där en häst slaktas, styckas och läggs i konservburkar, tvingades flytta.

– ­Det ställdes först ut på Stadsbiblioteket, men det fick inte vara kvar, då det är mycket barn där och ansågs för känsligt att de slaktar en häst, säger Amanda Eriksson.

Men i den stora salen Katedralen på Röda Sten finns videon, tillsammans med en mängd andra konstverk utspridda på fyra våningar.

Är hästkött mat?

På gruppens väg genom utställningen uppstod flera spontana diskussioner: om hästkött är mat, om det är någon skillnad mellan att höra kyrkklockor och minaretutrop över hustaken, eller om man skulle släppa in någon som knackade på dörren och ville missionera om konst.

– ­Nej, jag skulle nog inte tordas släppa in någon okänd, tyvärr, säger Seija Nousiainen.

Samtidigt tycks Rose Borthwicks ljuslila installation, som liknar ett frikyrkligt andaktsrum, med stora, stillsamma landskapsmålningar, vara något av en favorit för gruppen.

Delvis beror det nog på att Borthwick erbjuder stoppade bänkar att vila en stund på mitt i den mastiga utställningen, samtidigt som hon på en video missionerar om sin största tro: Konsten.

– ­Fast om hon ringde på hos mig skulle jag nog anta att hon ville sälja något. Det skulle bli nej tack, säger Irene Lundmark.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.