Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Siri Hustvedt | Sommaren utan män

Siri Hustvedts nya roman Sommaren utan män är en underhållande självhjälpsbok med mörk bakgrund – men som litterärt projekt är den misslyckad, skriver Karin Widegård.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Siri Hustvedt

Sommaren utan män

Översättning: Ulla Roseen

Norstedts

Medelålders grånad man förälskar sig i yngre kvinna och skippar sin gamla. En historia, som enligt 55-åriga Mia Fredricksen, upprepar sig ad nauseam, intill kräkgräsen, genom historien och drabbar som ett klubbslag utan förberedelse.

Trots det påstått banala i händelsen – inte i känslan – kan jag förvånande nog inte påminna mig särskilt många sådana fall i min bekantskapskrets. Men den skeva triangeln är tacksam att dramatisera. Ett närmast arketypiskt fall av ödesmättad olycka.

Så jag blev verkligen nyfiken på hur Siri Hustvedt i sin roman Sommaren utan män skulle angripa ett sådant trauma.

Mia Fredricksen, poet och litteraturvetare, har i trettio år varit gift med Boris, neurovetenskapare och råttforskare, när han meddelar att han behöver en paus från sin hustru. Han har förälskat sig i en yngre kollega. Med ”bröst som var äkta, inte konstgjorda, smala fyrkantiga glasögon och ett lysande intellekt” (Mias ord).

Ställd inför faktum bryter Mia ihop och hamnar på sjukhus med diagnosen reaktiv psykos. Hon förvandlas tillfälligt till ”en galning vars tankar exploderade, rikoschetterade och krockade mot varandra likt popcorn i en mikrovågsugn”. Ett gott exempel på Hustvedts drastiska och humoristiska formuleringar när det vill sig väl

Är Mia ingenting värd utan Boris? Man kan se resten av storyn som ett försök att ta sig ur en offerroll och återta sin identitet.

I desperat behov av miljöombyte återvänder hon till sin barndomsstad i Minnesota och hyr en andrahandslägenhet. Sommaren utan män blir en sommar med endast kvinnor. Den åldrade mamman och hennes bokslukande väninnor på äldreboendet, ett tappert gäng änkor som läser Jane Austen istället för att grubbla över döden. Sju otillgängliga och maktlystna tonårsflickor som Mia ska undervisa i poesiskrivande. Grannfrun med en kolerisk man och två små barn. Den ena en fyraårig flicka som leker med låtsaskamrater och trotsar genom att gå omkring i en läskig peruk.

Exempel på kvinnoliv från vaggan till graven.

Någonstans läste jag att Siri Hustvedt valde ämnet när några kvinnor hon känner hade blivit dumpade. Kanske ett försök att mota olle i grind och avvärja misstankar om att det är självbiografiskt. Risken är inte obefintlig när huvudpersonen talar i jagform, är lika gammal som författaren, bär ett norskklingande namn och har sin släkt i Minnesota. Man ska inte underskatta hyenornas hunger.

Trots Mias självironi, humor och flitiga referenser till litteratur har det blivit en förvånansvärt konventionell roman. En roman om kvinnor där omvärlden är märkligt frånvarande. Måste det bli så när kvinnors liv skildras, att det blir en kvinnovärld inskriven i en cirkel? I några lyckade tidigare verk har Hustvedt haft manliga huvudpersoner. Man kan fundera över hur det påverkat perspektivet.

Siri Hustvedt är framstående i en anglosaxisk berättartradition, där sådana som Doris Lessing har sin givna plats. De har för övrigt vissa likheter ifråga om både tema och stil. Också i förmågan att vara ojämna. Hustvedts stora genombrottsroman Vad jag älskade är en gripande och komplicerad sorgesång över kärlekens och konstens roll i en tillvaro full av tillkortakommanden. En berättelse som sträcker sig över många år.

I Sommaren utan män är romanbygget alltför väl synligt och det blir något ytligt och konstruerat över alltsammans.

Personteckningen brister. Med Boris har Mia visserligen upplevt en del sexuella höjdpunkter, men vad mer gör honom så oumbärlig?

Änkorna och flickorna i poesigruppen blir också mer roller i ett spel än personligheter. När Mia funderar ”om flickor slog varandra i huvudet istället för att tänka ut elaka små sabotagelekar – skulle de lida mindre då”, så blir det något handboksaktigt över det.

Varför har Hustvedt skrivit den här boken? När en sådan fråga slår rot har läsaren inte blivit alltigenom förförd av illusionen och övertygad. För mig framstår den som en underhållande självhjälpsbok med mörk bakgrund.

Som litterärt projekt är Sommaren utan män misslyckad, men intressant ändå genom de frågor den väcker.