Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Siri Hustvedt | Den lysande världen

Siri Hustvedt | Den lysande världen

Vad händer när tre manliga konstnärer får stå som skapare av en kvinnas konstverk? Det visar sig i Den lysande världen av Siri Hustvedt, en sorglig och samtidigt underhållande roman och något av ett feministiskt manifest. "Jag har inte på länge läst något så välgjort och underhållande", skriver Lisbeth Larsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Siri Hustvedt

Den lysande världen

översättning Dorothee Sporrong

Norstedts

”All intellektuell och konstnärlig verksamhet, till och med skämt, ironier och parodier, upptas bättre av mängden om den någonstans bakom det stora verket eller det stora skämtet kan skönjas en kuk och ett par pungkulor.”

Med den bredsidan inleder Siri Hustvedt sin nya roman Den lysande världen. Titeln har hon lånat från 1600-talsförfattaren Margareth Cavendish, vars filosofiskt utmanande och gåtfulla fiktioner fick vänta flera århundraden på sitt erkännande. Huvudpersonen i Hustvedts roman vill ha sitt medan hon fortfarande är i livet.

Harriet Burden, av vännerna kallad Harry, är rik änka efter en framgångsrik konsthandlare och mecenat. När hon inte skött man och barn har hon arbetat med sitt konstnärskap, dock utan att slå igenom. Hon känner sig förfördelad och är bitter och revanschistisk men också full av livsglädje och kraft. Med projektet Masker tänker hon avslöja patriarkatets könade värderingssystem och samtidigt få sitt erkännande som konstnär.

Masker består av tre installationer, tre som i sagan, och hon väljer ut tre manliga konstnärer som får stå som skapare av hennes verk. Det är hennes misstag.

Väl medveten om de starka patriarkala krafter som styr våra värderingar underskattar hon dem ändå fatalt. Och hon får, som Cavendish och jag vet inte hur många andra kvinnliga konstnärer och författare, sitt erkännande först postumt. I livet blir hon, likt Cavendish och andra, förlöjligad, galenförklarad och föraktad av ett etablissemang som bara tycker hon är anspråksfull och pinsam.

Hennes första manliga företrädare är en ung okunnig wannabe som blir så berusad av den framgång han får genom signaturen på Harriets verk och all uppmärksamhet som följer med den att han helt förlorar greppet, tar pengarna och försvinner ut i cyberspace. Den andre, en svart bisexuell performer, blir hennes vän och en av de få som ställer upp på henne när avslöjandet om pseudonymerna inte uppfattas som ett avslöjande utan bara som en galen kvinnas lögner. Den tredje, med det arkaiskt klingande namnet Rune, har då tagit över Burdens verk, gjort dem till sina, förnedrat henne och definitivt drivit henne ut i kylan.

Det är förvisso en mycket sorglig historia, men av det känner man föga när man läser Siri Hustvedts roman. Den riktigt sprudlar av ironi, lärdom och gott humör. Jag har inte på länge läst något så välgjort och underhållande.

Den lysande världen är utformad som en biografi. Men inte en av dem som sätter sitt objekt på formel. Siri Hustvedt låter oss se Harriet Burden med mångas ögon. Likt i ett kalejdoskop vrider hon perspektivet och låter de fragment som finns kvar av hennes konstnärskap tillsammans med omdömena om detta, och om henne, forma sig till ständigt nya bilder. Alla får ge sin historia; sonen, dottern, vännerna, den andre maken, hennes inneboende, galleristerna och konstkännarna. Och mitt i detta flöde av motsägelsefulla berättelser löper utdrag ur Burdens efterlämnade dagböcker.

Hon är lärd, som Hustvedt, sökande, som Hustvedt, öppen, som Hustvedt. Utan att vara författarens alter ego har hon väldigt mycket gemensamt med henne. Inte minst intresset för filosofi, vetenskapsteori och neurobiologi. Förutom en underhållande roman och något av ett feministiskt manifest är Den lysande världen också en mycket bildande bok. Burdens anteckningar är som Hustvedts bok pepprade med referenser till och redogörelser för olika teoribildningar om konst, minne och varseblivning.

Gemensam är också vreden, som i Harriet Burdens dagböcker flammar och brinner, spottar och fräser. I Hustvedts bok ligger den emellertid mera som pyrande kol under den strikt genomkomponerade berättelsen. Där Harriet Burden hela tiden är för mycket; för stor, för passionerad, för stolt, för lärd, för arg och för högljudd håller sig berättelsen om henne inom de ramar som gäller för såväl en anständig kvinna som en god roman.

Det är Harriet som talar om kuk och pungkulor, inte Hustvedt. Ja, egentligen inte heller Harriet. För att kunna uttrycka sig så vulgärt har Harriet gömt sig bakom en manlig pseudonym.

.

Ämnet
Siri Hustvedt (född 1955) tog sin studentexamen i Bergen, Norge, och har en doktorsavhandling i litteratur från Columbiauniversitetet i New York. Hennes senaste bok var romanen Sommaren utan män (2011). Hon är gift med författaren Paul Auster och hennes föräldrar kommer från Norge. Den lysande världen är hennes nya roman.

Skribenten
Lisbeth Larsson medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Therese Bohmans nya roman Den andra kvinnan.