Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Simone de Beauvoir | Mandarinerna

Simone de Beauvoirs roman Mandarinerna är ett åtta hundra sidor långt samtal om frihet och anpassning – och vad som är ett värdigt liv, skriver Lisbeth Larsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Simone de Beauvoir

Mandarinerna

Översättning Åsa Moberg och Adam Inczédy-Combos

Norstedts

Med dagens mått mätt är Simone de Beauvoirs roman Mandarinerna en nästan upphetsande ovanlig bok. Det är nämligen en roman där man talar politik. Sida upp och sida ner i nästan åtta hundra sidor. Och det är oavbrutet spännande.

Mandarinerna kom ut mitt i kalla krigets femtiotal och utspelar sig under några år efter andra världskriget. Internationellt har den länge haft klassikerstatus, men den översattes till svenska först 1992 (tack Åsa Moberg!). Nu ger Norstedts ut den igen. Och lika mycket som man kan undra över varför det tog så lång tid innan den kom till Sverige, kan man fråga sig varför den ges ut igen just nu och – inte minst – vilka politiska samtal det egentligen går att föra vid vilken tidpunkt.

Såväl Simone de Beauvoir som hennes livskamrat Jean-Paul Sartre tillhörde de Stora Europeiska Intellektuella redan i slutet av 60-talet. Men där Sartre kom att förknippas med existentialismen och den politiska vänstern blev Simone de Beauvoir 70-talsfeminismens ikon. 1949 hade hon gett ut Det andra könet med de numera bevingade orden: ”Man föds inte till kvinna man blir det.” När jag på 70-talet läste Mandarinerna parallellt med Det andra könet uppfattade jag romanen närmast som en illustration till teserna i den. Om Det andra könet handlade om hur man blir kvinna, visade Mandarinerna hur det är att vara det. Och då blev Mandarinerna en välskriven och spännande men ändå ganska trist historia om stora män som talar och kvinnor som tiger och låter sig uppslukas av kärleken till dem.

När jag läser romanen i dag slår det mig snarare hur otroligt skickligt Simone de Beauvoir beskriver motståndskampen i motståndskampen. Den motståndskamp som varje kvinna i denna roman var och en på sitt sätt bedriver för att få ett värdigt liv i ett samhälle där hon per definition alltid är den andra. ”Kanske kommer jag en dag att bli lycklig igen”, tänker romanens kvinnliga huvudperson Anne Dubreuilh på dess sista rader. Hon har under natten varit frestad att ta sitt liv efter en havererad kärleksrelation. Men bestämt sig för att ge sig livet och kampen i våld igen.

Det stora politiska samtalet i Mandarinerna handlar emellertid om parti- och världspolitiken. Romanen inleds med en segerfest. Det är augusti 1944 och tyskarna har lämnat Paris. En grupp intellektuella, som tillika varit aktiva i motståndsrörelsen, firar i en lägenhet mitt i den jublande staden. Det är som gjort för en segrarnas historieskrivning. Men ganska snart visar det sig att romanen snarare handlar om segrarnas förluster. Och om den efter kriget fortgående och mindre segerrika motståndskampen mot de gamla krafterna som snabbt återtar sitt grepp. Den politiska vänster som de människor som romanen handlar om tillhör får aldrig sitt erkännande, vare sig i romanen eller i verkligheten, tvärtom kom den politiska vinden att vändas mot dem och ta ifrån dem deras historia.

Den gemenskap dessa människor känner den segerrusiga höstkvällen 1944 kommer heller inte att hålla särskilt länge. Den tid då den gemensamma kampen mot ockupationsmakten och nazismen har gått före allt annat och de ideologiska konflikterna varit oviktiga är över. Den stora frågan, som snart ska splittra dem, är förhållandet till Sovjet och kommunismen.

Det är en fråga som på ett plan kan tyckas hopplöst antikverad. Det val mellan öst och väst, som står i centrum för romanens politiska diskussion, är avgjort sedan länge. Kommunismen är inte längre något alternativ. Den diskussion om frihet och anpassning, pragmatism, ekonomism och vad som är ett värdigt liv som pågår i romanen känns där­emot aktuellare än någonsin. Och kanske är det det som gör romanen så spännande: att den diskuterar de frågor vi akut lever med, men i historiskt ideologiska termer.

Simone de Beauvoir dedicerade romanen till den amerikanske författaren Nelson Algren, som hon hade en passionerad kärlekshistoria med i slutet av 40-talet. Många har också läst Mandarinerna som en nyckelroman, där Anne Dubreuilh skulle vara hennes alter ego, den äldre stadige maken Jean-Paul Sartre och den envetet individualistiske kvinnotjusaren Henri Perron Albert Camus. Tidningen de arbetar med och strider om, den under kriget olagliga Combat, tidskriften som startas i slutet av romanen Les Temps Modernes, och så vidare.

Det vore emellertid att förminska romanen att läsa den som en kodad självbiografi eller biografi. Naturligtvis använder en romanförfattare alltid självbiografiskt material, men storheten med Mandarinerna finns inte i den eventuella kunskap den kan ge om dessa människors liv och leverne – den som är nyfiken på detta kan med fördel läsa Simone de Beauvoirs omfattande självbiografier – den finns i de politiska samtal som är dessa människors livsluft.