Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sigrid Hjertén var det stora geniet

Den stora fördelen med Görel Cavalli-Björkmans biografi är att den ger hela bilden, skriver Lisbeth Larsson. Man kan se hur målmedvetet hon arbetar och utvecklar sitt måleri till mästerskap. Men hur livet kommer emellan.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Görel Cavalli-Björkman,
Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk
Albert Bonniers förlag
 

Sigrid Hjertén har historiskt sett ofta hamnat i skuggan av sin man Isaac Grünewald. Själva var de emellertid överens om att det var hon som var det stora geniet. Och det räcker med att bläddra igenom Görel Cavalli-Björkmans riktigt illustrerade biografi Kvinnan i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk för att inse att de hade helt rätt. Jämför man deras kända målningar av sonen Ivar och leksaksbåten ser man omedelbart att även om de bådas målningar är oerhört skickligt gjorda så är det Sigrid som är den djärva och nydanande. 

På hennes målning har Ivan krupit upp i en fåtölj och är liksom fortfarande i rörelse. Leksaksbåten håller han i handen. På Grünewalds bild står han ordentligt lutad mot stolen och leksaksbåten ligger på golvet.

Sigrid Hjertén är en frontfigur i det modernistiska avant garde som skapade det seende vi lever med. Hon fick utstå mycket spott och spe för sina då originella tavlor och när hon äntligen fick sitt stora genombrott och erkännande 1935 var hon redan mycket sjuk och hade slutat måla. 

Under 80-talet lyfte feministiska konstvetare fram hennes produktion, som fallit i glömska, men det är framför allt hennes olyckliga öde som fångat intresset. Den stora fördelen med Görel Cavalli-Björkmans biografi är att den ger hela bilden. Man kan se hur målmedvetet hon arbetar och utvecklar sitt måleri till mästerskap. Hur livet kommer emellan. Hur hon tar nya tag, men slutligen förlorar greppet om både sig själv och sitt måleri. Sigrid Hjertén tillhör dock inte sjukdomsmålarna. Det är med sitt friska jag hon målar. Till synes lekande lätta är hennes bilder genomkomponerade och tänkta in i detalj. 

1909 for Sigrid Hjertén till Paris. Där gick hon i lära hos Matisse. Hon blev hans favoritlärjunge och anammade hans tänkande och teknik fullt ur. Så sent som 1943 säger han i en intervju att han minns henne mycket väl och att hon var mycket begåvad. Att måla för honom handlade om färg och form, komposition och struktur. Innehållet var mindre viktigt även om det enligt min mening också är Sigrid Hjerténs vardagliga motiv som gör hennes tavlor så tilltalande. De var formade av hennes livssituation men inte desto mindre originella.

1909 träffade hon också den man som skull bli hennes make, Isaac Grünewald. Hon blev gravid och så småningom inrättade de sig i en ateljélägenhet vid Kornhamnstorg och senare på Katarinavägen. Gång på gång målar hon utsikten från fönstren med ett säreget fågelperspektiv. Färgerna är rena och glada. Ofta får gardinerna och fönsterbrädet bilda ram. På interiörerna finns Ivan nästan alltid med. Han sitter i fåtöljen, leker på golvet eller springer rakt genom bilden som i Ateljéinteriör, den kanske mest kända målningen av Sigrid Hjertén.

På 1910-talet går hon från klarhet till klarhet. Hon utvecklar ett personligt, egenartat och färgrikt måleri och när paret beslutar dig för att flytta till Paris några år efter första världskriget skulle man kunna tro att de nya impulserna skulle ta henne vidare i en ny kreativ period. Men det är som om allt stannar av. Hon går upp i hushållsarrangemangen och barnet – och hon väntar. Isaac som skulle komma efter dröjer. ”Kom snart!”, ”Kom, kom, kom!” skriver hon gång på gång. Större delen av det decennium de bodde i Paris fick hon leva ensam med Ivan.

Isaac Grünewald gör stor karriär i Stockholm. Han är målaren i ropet och får en rad uppdrag, så småningom utnämns han till professor. Han tillbringarockså mycket tid med sina olika älskarinnor. 

När flyttlasset ska gå tillbaka till Stockholm 1932 är Isaac också frånvarande. Han hade tillträtt sin professur. Sigrid, som börjat må dåligt, får ensam ta hand om arrangemangen och den numera sturige och motvillige Ivan. Väl hemma bryter hon ihop, skrivs in på Konradsbergs psykiatrisk klinik, och får den då lite suddiga diagnosen schizofreni. 

Men efter ett år är det som om hon drabbas av en allt överflödande kreativitet och blir frisk. Hon skrivs ut och målar närmast frenetiskt. Ofta en tavla om dagen. De bästa någonsin. Hon och Ivan ger sig ut på en målarresa till Medelhavet. Isaac ska komma efter, men som vanligt får de vänta förgäves. Ivan blir deprimerad, lämnar henne med en väninna och reser hem. När hon återvänder hem 1935 är hon nedbruten, men kan fira sitt livs triumf med utställningar både i Göteborg och Stockholm. 

1936 skrivs hon in på Beckomberga, där hon kom att tillbringa återstoden av sitt liv. 1937 omyndigförklaras hon. Samma år gifter Isaac Grünewald om sig. 1947 avlider hon efter en misslyckad lobotomi.

Görel Cavalli-Björkman är mycket noga med att inte göra Sigrid Hjertén till offer. Men det är skakande läsning.