Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sigge Eklund | In i labyrinten

Karaktärerna väcker inga känslor alls, varken sympati eller antipati. De är bara idéfigurer intrasslade i varandras egocentriska livsprojekt, skriver Elin Grelsson Almestad om Sigge Eklunds nya roman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Sigge Eklund

In i labyrinten

Albert Bonniers förlag

Sigge Eklund har själv kallat In i labyrinten för sin första roman, då det är den första av hans fem utgivna böcker som inte är självbiografisk. Trots steget bort från de biografiska inslagen är det dock fortfarande hemtama miljöer som Eklund rör sig i i den här psykologiska spänningsromanen, inspirerad av den unga flickan Madeleine McCanns försvinnande. Historien cirkulerar kring en medie- och kulturmedelklass med makt, pengar och ärvda meriter från en föräldrageneration med samma positioner.

Här finns Martin, son till den uppburne förläggaren, som gjorde ett försök till ungdomsrevolt, men numera återfinns som förlagschef i samma företag som fadern. Han är charmig, framgångsrik och beundrad i arbetet. Hans fru Åsa, psykolog på St. Görans sjukhus, kämpar i motvind mot psykiatrin och för något så mossigt som djupgående samtalsterapi, vilket gjort henne till en känd debattör inom psykologin.

I samma radhusområde i Bromma återfinns också Tom, internetevangelisten som älskar sociala medier, startat ett lyckat nätföretag, jagar klickstatistik till den egna bloggen och som anser att en fullgod arbetsdag innehåller Twitterkommenterande av en DN Debatt-text i samstämmighet med nätkompisarna, en elak recension av en modeblogg och planerandet av en ny sajt som ska förändra allt.

Genom flickvännens hemliga försorg anställs han av Martin, som han genast hyser en närmast besatt beundran inför. Toms flickvän Katja var en gång en lovande, ung poet, därtill uppsnackad DJ i Stockholms uteliv, men kämpar nu med sin andra diktsamling samtidigt som relationen mellan henne och Tom alltmer krackelerar.

Så försvinner Åsa och Martins dotter Magda en vanlig vardagskväll från hemmet. Misstankarna riktas snabbt mot föräldrarna själva och även de som tvivlar på Åsa och Martins inblandning i själva försvinnandet skuldbelägger dem för hur hon kunde bortföras från hemmet. En liten flicka i tioårsåldern, ensam hemma sjuk, medan föräldrarna hade gått till en närliggande restaurang för att roa sig.

Berättelsen drivs framåt – i dåtid och i en nutid där Magda varit försvunnen sedan ett par månader tillbaka – i ett parallellt berättande av de fyra huvudpersonerna. Bit för bit nystas varje persons delaktighet i det mångtrådiga garn av relationer och intriger, bortträngda minnen och konflikter, upp.

Både Martin och Tom drivs av ett begär efter att uppnå positioner och mål som ger dem yttre status. Arbetet på det fina förlaget, hus i Bromma och inte minst barn – trots att de båda verkar ointresserade av barn annat än som nödvändig komponent i ett lyckat liv. Det är som om de ständigt definierar sig själva utifrån en yttre blick och skapar en livssituation efter vad som bör ingå i projektet lycka. Varken Åsa eller Katja är särskilt intresserade av att följa med på den raksträckan. I stället försöker de hitta andra vägar, Åsa önskar att Martin tar tag i det trauma som inträffade när hans yngre bror förolyckades i vad som verkade vara ett självmord. Katja värjer sig mot tjatet om barn och söker sig djupare in i skrivandet.

Men handlingen då? Jo, den finns där och är i korta stunder riktigt spännande men alltför ofta dränks den i karaktärsstudier. Själva romanen är så besatt av personerna som den skildrar att den – precis som föräldrarna som gått förlorade i självupptagenhet – försummar det försvunna barnet. Allt jag vet om Magda är att hon blir alltmer sluten, har oroväckande blåmärken på kroppen och har hittat en labyrint i närheten av där hon bor, ett spår som i sig skulle kunna bygga upp mycket spänning. Men i stället för att gräva vidare i den labyrinten går Sigge Eklund vilse någon annanstans: i personerna han försöker skildra.

Samtidigt skildras samtliga personer med ett kalkylerande kallsinne, som arketyper för en självupptagen kultur- och medievärld snarare än mångfacetterade och komplexa människor. De väcker inga känslor alls, varken sympati eller antipati. De är bara idéfigurer intrasslade i varandras egocentriska livsprojekt. Varken de eller romanen bryr sig tillräckligt mycket om att ett barn har farit illa.

ÄMNET

Sigge Eklund tar steget bort från de biografiska inslagen i sin femte roman In i labyrinten, inspirerad av den unga flickan Madeleine McCanns försvinnande.

SKRIBENTEN

Elin Grelsson-Almestad är kulturskribent och författare. Medverkar regelbundet på GP Kultur och skrev senast om burhönsägg.