Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

"Det ska kännas som om man verkligen går ombord på en rymdfärja, utan de små filter som ofta finns i en science fiction-historia", säger regiduon Hugo Lilja och Pella Kågerman om känslan i sin debutfilm "Aniara".

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sexkult och ångestshopping på sista rymdresan

En olycka knuffar rymdfartyget Aniara ur kurs och snart inser passagerarna att hoppet är ute. Regiduon Pella Kågerman och Hugo Lilja har gjort naturalistisk science fiction av Harry Martinsons epos – och bjuder på en visuell rymdfest, sexkulter och ångest.

När Jorden håller på att dö på grund av miljöförstöring evakuerar mänskligheten till Mars.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den gigantiska rymdfarkosten Aniara transporterar passagerare som ironiskt nog erbjuds shopping, spa och diverse olika restauranger. Inte helt olikt en galleriaupplevelse alltså, trots apokalypsen nyss.

- Det säger ju någonting om hur svårt det är att ens föreställa sig en annan typ av livsstil än konsumtionssamhällets, säger Hugo Lilja.

Rymdiga glasögon

Han och regissörskollegan Pella Kågerman sitter i en skybar i Göteborg och fascineras över hur bra lokalen hade funkat i filmen. "Aniara" är till stor del inspelad i redan befintliga miljöer, som gallerior och passagerarfärjor.

- Vi har fortfarande de där rymdiga glasögonen på, ha. Det var vår filmkonsulent Baker Karim som myntade uttrycket "no set sci-fi" – att undvika att bygga upp en studio. Då har man ju råd med mer och i efterhand har jag tänkt på att det är miljövänligt också, säger Pella Kågerman.

TT: Det låter som en lustfylld process att leta efter miljöer?

- Ja, fast titta här, säger Hugo Lilja och drar upp sin mössa, som avslöjar lite håravfall.

- Det fick bli väldigt mycket nattinspelningar. Nu har vi precis fått barn och det har varit lättare än att göra filmen, säger Pella Kågerman.

Mormor inspirerade

"Aniara", som får biopremiär den 1 februari och som tävlar på Göteborgs filmfestival, bygger på Harry Martinsons klassiska epos "Aniara: En revy om människan i tid och rum" från 1956.

Båda regissörerna har en nära relation till originaltexten, som de beskriver som en skatt.

- Jag blev väldigt hårt drabbad av den när min mormor blev inlagd på sjukhus efter en stroke. Vi har alltid varit nära och brukade spela upp olika böcker för varandra när jag var liten, speciellt "Doktor Glas", berättar Pella Kågerman.

- Jag läste "Aniara" för henne och när hon blev bättre började vi spela den. Sjukhuset blev det här stora skeppet i rymden, doktorerna blev besättningen, jag blev berättaren, Minaroden, och mormor blev den artificiella intelligensen Miman.

Sexkulter och dödsångest

Rymdfilm inbjuder såklart till existentiella funderingar om liv, död och mänsklighetens överlevnad. "Aniara" är fylld av starka visuella skildringar av vad som händer när människor successivt tappar allt hopp: sexkulter, dödskräck och depression varvas med stunder av explosiv livslust.

- "Aniara" handlar ju om att människan har förstört Jorden och måste fly. Det känns ju tyvärr väldigt relevant idag, säger Hugo Lilja.

TT: Känner ni som filmskapare något särskilt ansvar?

- Vi känner ju det stenhårt. Men jag vägrar det ju också. Filmskapande ska inte vara propaganda. Tvärtom, konstnärens förmån är att vara obegriplig och icke-anpassad. Det tycker jag verkligen, men sedan känner jag ett enormt ansvar samtidigt. Det går inte ihop, jag vet, säger Pella Kågerman.