Seinabo Sey kan inte ha slagit igenom för bara ett par år sedan? Det kan inte stämma. Hon har ju alltid funnits här. Alltid påverkat oss. Som ljus och mörker, ebb och flod.
Det är i alla fall så det känns när hon glider in på Way out Wests största scen och från första stund fullkomligt äger den. Inte bara den, förresten, queen Sey tar över hela parken. Träden, gräset och stenarna. Sälarna. Slottsskogen är hennes nu. Vi andra bara lufsar runt här i leran.
Framför en stor ödesmättad backdrop till synes inspirerad av Hieronymus Bosch eller kanske Salvdor Dali öppnar Seinbo Sey med Easy. Med sig på scen har hon ett stort band, stråkkvartetten Stockholm Strings, som spelat med de flesta från First Aid Kit till Europe, och en kör med fyra tjejer (Seinabos storasyster Fatima, Rosmarie, Melinda och Kendra) som Seinabo Sey ger om inte fritt så i alla fall rejält med utrymme att briljera.Pistols at dawn är så tung att man nästan tappar andan och fina pianoballaden Poetic, med ett rätt annorlunda intro, föregås av en liten berättelse om hur Seinabo Sey skrev den där låten som en kärleksförklaring till en kille som i sin tur bara ryckte på axlarna.
Hoppas han ångrar sig nu, puckot, för en coolare, starkare och mer uttrycksfull svensk sångerska har jag nog aldrig sett på Way out West.
Efter att de fyra körtjejerna har fått sjunga själva en stund skrider Seinabo Sey åter fram till scenkanten och gör en tårdrypande vacker cover på Clean Bandits brottarhit Rather be och man inser att, ja, det är ju så här den ska låta. Så här den ska brinna.
Hard times är som den låter, hård och kompromisslös, och i blåa och orange ljuskäglor närmast marscherar låten fram, som ett eko av det protestklipp mot amerkanska polisens våldsamma rasprofilering av färgade män som precis visats på storbildsskärmen.
I stillsamma Sorry får bandet ta ett steg tillbaks medan Seinabo Sey endast kompas av piano och stråkar. Snyggt, avskalat och otroligt effektfullt, precis som de flödande röda ljusen i Words, där kören till och med ger sig på lite synkroniserad dans.
Mot slutet av konserten dyker Seinabo Seys låtskrivarkompisar Salem al Fakir och Vincent Pontare upp och hjälper till att bygga upp en närmast sakral gospelstämning i Burial. Så, så vackert.
När Seinabo Seys kanske största hit och kvällens absoluta publikfavorit Younger glider över i avslutande You önskar man egentligen bara att konserten inletts lite senare på kvällen - mycket av effekterna gick förlorade i dagsljuset - och att det jäkla regnet kunde ge sig någon gång.