Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sei Shōnagon | Kuddboken

Sällan har det varit så roligt, knasigt och outsägligt vackert att inte förstå, skriver poeten Ulf Karl Olov Nilsson som läst den tusen år gamla Kuddboken.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Lyrik

Sei Shōnagon

Kuddboken

Översättning: Vibeke Emond

Ellerströms

Hovdamen Sei Shōnagon levde och dog för ganska exakt tusen år sedan i Heian Kyō, dagens Kyoto och dåtidens japanska huvudstad. Vid ett tillfälle fick hon en stor bunt exklusivt papper av kejsarinnan och började skriva ned de anteckningar som hon förvarade vid sin huvudgärd, Makura no sōshi eller Kuddboken. Shōnagon skrev liksom andra hovdamer inte med kinesiska tecken, vilket var brukligt i den tidens patriarkala byråkrati, utan med samma förenklade stavelseskrift som poeterna, ”onnade”, vilket betyder ”kvinnohand”. Kuddboken är att betrakta som en av världslitteraturens veritabla klassiker där varenda japanska småtting kan åtminstone de första raderna utantill och även en av Peter Greenaways mer kända men mindre lyckade filmer, The pillow book, utgår från den. Shōnagon menade själv att boken består av ”allt jag har sett och känt” och läsaren bjuds på spretiga noteringar om allehanda ting, anekdoter från hovlivet och poetiska betraktelser där omkring hälften utgörs av olika listor.

Man måste konstatera att den litterära effekten av inte minst listorna är förbluffande. De är lika komiska som rörande, lika utsökt poetiska som emellanåt fullständigt absurda. Shōnagon är ömsint, självisk, hyperestetisk, sexuellt frispråkig, alltid nästan parodiskt underdånig det kejserliga paret, stundtals mycket grym i sina omdömen om berusade älskare, urtråkiga väninnor och gnälliga ungar och tycks rent allmänt hysa ytterst lite medlidande med mindre lyckligt lottade. Listorna är blandning av högt och lågt, alltifrån ”Sådant som är vackert och elegant” som exempelvis ”Ett brev på tunt fint, grönt papper fastsatt med pilkvist med knoppande blad” och ”Sådant som är genant” som ”Att höra någon som gullar med sitt fruktansvärt fula lilla barn, övertygad om att det är underbart sött, och härmar barnets röst och berättar vad det sagt” till ”Sådant som helst ska vara kort och litet” som ”En tråd som man ska sy något brådskande med. En lägre tjänsteflickas hår. Rösten hos en dotter i en fin familj. Ljusstakar.”

Den svenska utgåvan är genomarbetad och vacker; Vibeke Emonds översättning är försedd med en pedagogisk notapparat och känns vederhäftig, tydlig och äger för det mesta poetisk tonträff. Jag antar att många skulle anse att bokens fascination ligger i överbryggandet av tid, att vi kan känna igen oss själva och vår egen samtid i Shōnagons anteckningar. Men jag vill också hävda att motsatsen gäller. Avståndet i tid, plats och kulturhistorisk bakgrund skriver också in ett slags distansens poetik i texten; sällan har det varit så roligt, knasigt och outsägligt vackert att inte förstå som när man läser Shōnagon. För att citera Karl Vennberg: ”Att något ögonblick stå där utanför / och slippa att känna igen sig!” Då kan man ju på allvar fundera på och förundras över vad i hela friden de höll på med där borta för tusen år sedan ”den femtonde dagen då fullmånsgröten serveras” när de sprang omkring och daskade varandra i rumporna med ”grötpinnarna”. Roligt var det, helt uppenbart!