Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Seethaler lockar med livet i det lilla

Recension: Ett helt liv var en av sex nominerade böcker på den korta listan till årets Man Booker International Prize. Ingrid Bosseldal har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Ett helt liv

Robert Seethaler

Översättning Jörn Lindskog

Thorén&Lindskog

Den österrikiska författaren Robert Seethaler introducerades på svenska i fjol med romanen Tobakshandlaren: en berättelse om den småborgerliga nazismens fega ondska och om Österrikes lika fega anslutning till Hitlertyskland åren före andra världskriget.

Huvudpersonen, den snälla, lite trögtänkta unge Franz, har vissa likheter med huvudpersonen i Seethalers nya roman på svenska: Ett helt liv. Inte egentligen så att den ordkarga Andreas Egger, som han heter, har något problem med förståndet, men texten antyder att han har samma godtrogna förhållningssätt till livet.

Om Tobakshandlaren handlade om några avgörande år i den österrikiska historien, så är Ett helt liv berättelsen om alplandets 1900-tal. Det börjar i tiden före skidsportanläggningarna och slutar när varje dal har sin egen liftanläggning. Andreas Egger är en av dem som bygger den första generationens linbanor.

När han återvänder till sin alpby efter att ha stridit i andra världskriget (och suttit åtta år i sovjetiskt fångläger), är det mesta annorlunda. Borgmästaren är inte längre nazist och kobonden hyser turister istället för boskap. De få år som Andreas Egger på bergsluttningen fått uppleva lycka och kärlek, tillsammans med hustrun Marie, blir som en sorts parentes i det liv som romanen berättar. Före och efter är Andreas Egger en ensam man, i marginalen av ett samhälle i snabb förändring.

Seethalers text har ett oavbrutet berättande sug, som kan föra tankarna till latinamerikanska magiska realister (utan att gå över till det magiska). Det är en sorts hyllning till naturen och det lilla, enkla livet, ja, kanske till och med till den som uthärdar också det värsta.

Men i det finns också min starkaste invändning; för vad är egentligen poängen med Andreas Eggers stoicisim? Varför får Seethaler mig att beundra huvudpersonens fördragsamhet? Borde jag inte hellre önska att han stampade till med sitt misshandlade ben och krävde något mer än bara rätten att existera?