Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Se Roxettedokumentären som fick Fredrik Wikingsson att gråta

NöjeFör Roxette hände allt (och mer) mellan 1986 och 1995. Hundratals timmar film spelades in under de magiska åren och ambitionen var att fånga "allt". Följ med in i studion, backstage, på repetitioner och konserter. Det här är de privata hemvideorna från ett av historiens största band, regisserade av Jonas Åkerlund.
Fanny Edstam
Uppdaterad för

Den 3 juni släppte Roxette sin nya skiva “Good Karma” och många såg fram emot den stundade sommarturnén. Men på grund av Marie Fredrikssons sjukdom tvingades Roxette ställa in turnén. Nu kan du istället njuta av en och en halv timma unikt material filmat av Roxette själva, både på och bakom scenen. På så vis kommer vi nära artisterna och får en unik inblick i deras artistliv. Jonas Åkerlund har klipp ihop Roxettes egenfilmade material och givit oss det bästa från 1987-1995.

I dagarna såg Fredrik Wikingsson filmen och den berörde honom så starkt att han skrev ett känslosamt inlägg på Instagram om filmen:

 

Var är jag precis nu? Jag är kanske någonstans över Texas, kanske lite norröver, vad ligger där, Kansas? Missouri? Det borde jag väl veta, men NU KOMMER JAG INTE PÅ NÅT, jag flyger österut, hemåt, från Los Angeles, mot Stockholm, strax före take-off gick jag in på iTunes i hopp om att tjonga hem nåt för att se på planet och – VAD FAN NU DÅ??? – där fanns en dokumentär om Roxette. Den första CD-skivan jag köpte i livet var Roxettes ”Joyride”. Alltså, det var den första skivan jag VÄNTADE IN, räknade dagarna till, och sen köpte, febrigt, med kontanter som jag tagit ut från en Minuten-automat. Och sen slutade jag aldrig lyssna på den. Är Roxette det svenska band jag lyssnat mest på? Kanske? Var är ett ”band” ens? Det behöver vi inte prata om nu. Jag älskar Roxette. Men den här filmen då. Varför blir jag så tagen av den? DET VET JAG INTE. Men det finns så mycket oskuldsfull munterhet i de där bilderna från 1988-1989. De är bonniga, Per och Marie, de har ett par Gyllene Tider-medlemmar med sig i bandet, de kuskar runt i Sverige, spelar till och med ”Sommartider” på konserterna för de tänker kanske att det här Roxette-projektet inte behöver bli mycket mer än en karriärmässig Andra Andning och så vips SMÄLLER DET TILL, ”The Look” blir etta på Billboard, HELA VÄRLDEN BÖRJAR BRY SIG, och så plötsligt kommer ögonblicket i filmen när jag bryter ihop. Marie Fredriksson sitter i en taxi i USA och hör sig själv sjunga ”Listen to your heart” på radion för första gången, och hon fattar knappt att det här händer. Några månader tidigare köpte hon folköl i decemberkylan på en mack utanför Umeå med Micke Syd och nu spelas hon på en radiostation som heter WMBA-nånting, hela världen lyssnar, och när jag ser PRECIS DEN HÄR SEKVENSEN brister det för mig. Är det för att Marie Fredriksson har haft det så jävligt de senaste åren, men där och då, i den där taxin, vet hon inget om det, eller är det för att jag har druckit nio öl och är MOTTAGLIG eller är det för att hennes ENERGI just där, i den där taxin är RAKA MOTSATSEN till sorg och elände? Det vet väl inte jag. Men titta på henne! Titta! I den där stunden. Så där kan ett par ögon också se ut!

Ett foto publicerat av Fredrik Wikingsson (@fwikingsson)